Jag hör till den lyckliga skaran som varit väldigt förskonad från sexuella trakasserier. Säkert har det inträffat det ena och det andra i olika sammanhang. Men det är sådant som jag skakat av mig och inte ägnat någon tanke åt. Därför postade jag heller aldrig metoo på mina somekonton. Visst minns jag den gången en betydligt äldre man i blåsorkestern flirtade lite väl sliskigt. Så pass att jag upplevde det som äckligt. Visst minns jag killen som plötsligt hade händerna innanför min tröja någonstans på ett dansgolv. Men som sagt småsaker när man läser vad andra kvinnor varit med om. Men en sak, ett minne som jag grunnat lite på under se senaste veckorna är hur en kille under högstadietiden tog sig friheten att högt och ljudligt uttrycka att mina bröst var på tok för små. ”Plattis” ”Flat-bröst” och allt vad han kallade mig. Och visst han hade ju så rätt i det. De var små, det är de fortfarande. Uppbackad av mina solidariska väninnor gav vi igen med ”Lill-pitt” (obs! det var bara en vild gissning…) och sådant. Visst, det här gjorde att jag hade komplex för min magra byst under många år framöver. Men det som jag insåg väldigt lång tid efter det här var att jag i stället för att ösa skällsord tillbaka borde ha tryckt killen mot väggen och frågat ”VILKEN RÄTT HAR DU ATT ÖVERHUVUDTAGET KOMMENTERA MIN KROPP”??? Vem vet kanske jag gör det nu ifall han skulle råka korsa min väg…