Finns hur mycket som helst. Bara att tänka på det gör mig arg och illamående, fast det mesta är så länge sedan.
I och med att jag har haft en turbulent uppväxt och totalt mindervärdeskomplex har jag lätt blivit utnyttjad via nätet och inte kunnat säga nej. Så går det när man är uppväxt under dysfunktionella förhållanden. Man tror att alla är mäktigare än en själv och man vågar fan inte säga nej. Det är äckligt.
Förra året, när jag bodde i ett mer droghärjat område, kommer en full man fram till mig och gråter. Vill ju hjälpa, tror att något har hänt. Blir snabbt uppenbart att han är stupfull. Har alkoholism inom släkten annars och vill hjälpa, men det ångrar jag snart. Han kramar mig fast jag sagt att jag inte vill. Han envisas med att vi ska gå till hans lägenhet (”tror du att jag är någon jävla våldtäktsman eller!?”), men lyckas övertyga honom att jag inte litar på någon (och hänvisar till den första upplevelsen jag beskrivit), så vi sätter oss i gårdens hammock (fyra höghus på gården, folk ute). Vi börjar tala om självmord, berättar att jag har begått några försök, men vill inte prata detaljer. Han går inte med på det, utan greppar tag i min jacka och frågar ”har du använt kniv? Var har du skurit dig? Här? Här eller här?” samtidigt som han drar med sitt finger först över min handled, sedan min hals och sedan mitt bröst. Får panik och börjar skrika, springer mot mitt hus. Folk är ute och BRYR SIG INTE, en familj med fucking HUND bara GÅR FÖRBI!
Springer upp för trapporna, skiter i hissen, han kan se vart jag åker. Bodde i superlyhört hus, så hörde ännu på fjärde våningen att han frågade efter mig några våningar ner. Lyckligtvis vet den han pratar med inte vem jag är.
Sedan har jag haft en arbetsplats där några stamkunder blivit portade tidigare (men sedan åter välkomna) för sexuella trakasserier, dealar inte med detta utan säger till på skarpen och berättar för chefen. Blir av med jobbet någon vecka senare.
… busvisslingar och kommentarer/”komplimanger” har dykt upp någon gång nu som då, känns alltid som att ”shit, kommer det gå så långt som det gjort i de situationerna jag redan varit med om nu? SHIT VAD SKA JAG GÖRA”, typ. Och folk säger att det är ”oskyldigt”, men vadfan… really…