Var ska man börja? Jag vet inte. Ibland får man nypa sig själv i armen. Jag var 22-27, var förtroendevald i en förening där jag var ordf och en tid vice ordf. I övrigt nästan bara män, max en kvinna. Styrelsemöte: ”Ska vi kalla dig fru eller fröken ordförande?” Svar: ”Bara ordförande om ni vill att jag ska svara”. Ständiga blöta kindpussar, hjälp att ta på jackor och kavajer som man undvek för att de ofta hade andra syften. Internationell forskarkonferens med flera forskare jag kände. Även en domare jag kände. Föreningen var med. Styrelsekollegan: ”…och (namn) har vi valt för hennes utseende”. Svar: ”Nej, för min kompetens”. Styrelsekollegan: ”Både och!” Den förbannade kränkningen som dröjde sig kvar. Diskussioner om unga kvinnokroppar som fördes på tal av vissa styrelseledamöter – varför blev unga kvinnor egentligen anorektiker när män tyckte om kurviga kroppar? Besök på porrklubbar – något som också kvinnor kunde tycka om, sade någon. Konferenser, manliga politiker som blev alldeles för närgångna. Jag nästlade mig alltid ur alla situationer, men de var kantade av obehag. Ja herregud, vilket kapitel. Men frågorna föreningen drev var viktiga för mig så jag stod ut.