Det värsta är kanske att jag tänker: Var ska jag börja? Och tar jag inte för mycket plats om jag öser ur mig alla övertramp?
Som tonåring sommarjobbade jag på en av de svenskspråkiga avdelningarna på ett public service-bolag. Det var chefen på avdelningen som trakasserade mig. Han var kanske 60. Han ville att jag skulle sitta i hans knä i kafferummet. Han ville köra mig på sin motorcykel. Han stod i dörröppningen till mitt kontor så att jag kände mig instängd och kallade mig ”liten, men naggande god” för att jag sade emot honom. En dag hade han en gäst, en annan man i övre medelåldern, och när jag gick förbi dem vid kopieringsmaskinerna sa han till sin gäst, helt opåkallat: ”Akta dig för den, hon bits”. En gång sa han till mig att jag inte får berätta för min pappa (som var journalist) att han inte har tv hemma, trots att han jobbar på tv:n. Jag tyckte han var äcklig, och jag tycker det är äckligt att tänka på att alla vuxna som såg inte ingrep, till exempel när jag skulle sitta i hans famn i kafferummet.
När jag gick i lågstadiet gick jag med i en teatergrupp. Jag var det enda barnet. Vi skulle åka på teaterfestival i en annan stad och övernatta där. På kvällen skulle alla gå ut på krog. Det kom gubbar till vårt bord som ville dansa med mig. De vuxna som skulle ha ansvar för mig lät gubbarna dansa med mig. Varför såg de inte att det var äckligt och olämpligt?
I högstadiet var jag och min kompis på en sommarfest i skärgården. En kille som var ett par år äldre än mig ville att jag skulle gå in i skogen med honom. Han ville att vi skulle knulla och jag minns två saker av det: att jag sa nej och att kottarna skavde i skinnet ryggen när han låg och stötte ovanpå mig. Efteråt minns jag att jag kom ut ur skogen och berättade för min vän att han knullat mig och att jag sagt nej. Det tog många år innan jag förstod att det var våldtäkt. Det var som att eftersom jag hade varit där kunde det ju inte ha varit det.
På skolavslutningen efter nian skulle alla ut och festa på en strand. Det här är min obehagligaste erfarenhet, för jag minns inte vad som hände. Jag har ett synminne av tre, fyra killar från parallellklasserna som står i en halvcirkel runt mig, jag står med ryggen mot väggen inne i ett litet hus. De ser hotfulla ut, och det är en av dem som verkar vara ledaren i situationen, för han står närmare och hotar mig och är speciellt obehaglig. Efteråt är jag ensam i huset, stiger upp från golvet och går ut. Jag går ner till stranden och simmar ut på djupt vatten fast det är kallt och natt och jag är full. Jag vet inte vad de gjorde med mig, jag har bara känslan av obehag. Hur ska man hantera sådana minnen?
På folkhögskolan låg jag ibland med en kille. En gång kom en kurskamrat till oss in i rummet medan vi knullade. Han satte sig på en stol och tittade på och lekte att han var porrfilmsregissör och sa vad vi skulle göra. Efteråt grät jag. Det här är ett exempel på en av de gångerna jag gått över mina egna gränser för att jag aldrig har lärt mig att sex ska vara njutbart för en själv. Hur ska man kunna säga nej när man aldrig har lärt sig att sex kan vara något positivt?
I högstadiet låg jag ofta med killar på fester. Jag var alltid full och trodde det hörde till. Jag har ett glasklart minne av den stunden det gick upp för mig att alla inte gjorde så. Jag gjorde det inte för att jag ville, men för att jag trodde det var så man gjorde. Jag hade ett kompisgäng där hälften var killar, och jag trodde vi var vänner, men plötsligt började de kalla mig ”hora” och ropade åt mig ”tio fingrar i fittan” och sånt.
Som tjugoåring jobbade jag igen på samma public service-bolag. Då hade jag en hygglig kvinnlig chef som jag tyckte mycket om och snälla, vuxna kollegor. Men när min sista dag skulle firas var det en äldre man från en annan avdelning som ville gå ut och fira vidare med mig efter att alla andra gått hem. Han berättade att hans fru var allvarligt sjuk i ms. Han tog mig till en bar där de andra gubbarna verkade känna honom, åtminstone gratulerade de honom till att ha fått sällskap av en ung tjej. Sent på natten körde han mig hem i taxi och jag var ängslig och ville fort bli av med honom och komma hem till mig själv. Så vad gjorde han för fel? Ingenting. Jag kände mig äcklad och äcklades i flera år efteråt av att höra hans röst på tv. Jag skämdes och berättade inte för någon att jag varit ute med honom.
De här situationerna har präglat mitt liv från slutet av lågstadiet. Män som tar för sig av mig och den diffusa upplevelsen av en egen vilja, otryggheten. Varför förstod jag inte att man får säga nej när man menar nej? Och varför förstod jag inte att man får säga nej också då man inte vet säkert, att känslan av obehag är just det som betyder nej? Att frånvaron av lust och frånvaron av ett ja betyder nej. Att det inte är fritt fram för andra att använda min kropp, bara för att jag inte kan argumentera för det motsatta.