Månad: november 2018

Jag var 16 år och på en kompis hemmafest. På festen började jag tala med en bekant till kompisen och vi kom fram till att vi var släkt. Vi satt i vardagsrummet och diskuterade medan de andra var i köket och på andra ställen i lägenheten.

Plötsligt kommer denna manliga bekanta (som jag var släkt med) närmare mig och säger att han vill ha sex med mig. Jag får panik och säger att jag inte vill och att min pojkvän är i rummet bredvid. Killen menar att det är mer spännande när det finns andra i lägenheten. Jag försöker påpeka att vi är släkt. Han tycker att det inte spelar någon roll.

Till sist ger han sig och säger att: okej vi behöver inte ha sex men jag vill känna på din fitta. Jag får panik men stelnar till o klarar inte av att röra mig. Så han tar sig friheten att tynga upp sina fingrar i mitt underliv..

Efteråt springer jag ut ur vardagsrummet i panik. Jag är hysterisk och skakar men säger inget om det som hänt. Jag berättar åt min pojkvän om händelsen när vi kommit hem. Han är tyst och vet inte riktigt vad han ska säga.

Killen som gjorde detta var full men det är fan ingen ursäkt att bete sig hur som helst mot tjejer.

Jag börjar må dåligt varenda gång jag träffar den här killen. Förra gången vi sågs på en släktträff vågade han inte ens se på mig. Han hade med sig sin flickvän till den här släktträffen och det enda jag kunde tänka var att borde jag gå fram och berätta ett hurudant svin hon sällskapar med.

Var på en årsfest i form av representant för min studentförening. Hade trevligt tills min bordsherre, under middagen drog ner min hand under bordet mot sitt kön. Berättade för min vänner vad som hade hänt. En av mina killkompisar ville att jag skulle anmäla. Men jag ville inte ställa till med en scen och tänkte ”Jag ska väl vara tacksam för att någon ens vill ha mig”.

Var 13 år. Sålde korv i kiosken på en föreningsfest. Man ~ 30 kommer fram och frågar:

”Vad kostar korven. Eller, vad kostar ditt nummer?”

Jag var för UNG för att ha ett nummer.

När jag för några år sedan var anställd av (arbetsgivare inom den offentliga sektorn)  gick jag till en av massörerna kommunen upphandlar tjänster av. Jag hade ont i nacke och skuldror, som så många andra, och fick tips om en massör som kommunen anlitade. Jag gick till honom några gånger, tyckte att han var bra, att massagen hjälpte, men efter fyra-fem gånger (minns inte riktigt) förändrades upplevelsen. De första gångerna hade han varit normal, agerat professionellt, men den här gången var han som en annan person, passivt aggressiv, tystare, mer hårdhänt. Han började massera mig under trosorna, på rumpan, trots att det var ryggmassage jag bokat.

Min magkänsla sa att det inte var ok, men det är svårt när en redan gått med på att en person en aldrig annars skulle haft närkontakt med får ta på en/massera, en har förflyttat gränsen för vad som är ok redan och en har gett sitt förtroende till personen som ska massera. Det ligger ju också nära till hands att tänka att massören är den som vet bäst, har yrkeskunskap, vet vad ens kropp behöver osv, särskilt med en så hypad ”guru” som denna massör anses vara. Nakenheten i förhållande till den påklädda massören gör ju inte direkt utsattheten mindre.

Jag blev som paralyserad, sa inget där och då utan låg bara spänd och stel, även om jag inte sa något med ord uttryckte min kropp definitivt ett klart och tydligt nej, och sluta! (Som ”massageguru” borde han ha lyssnat till det, kan en tycka.) Jag tog upp det med mina närmaste chefer direkt, de tyckte att jag skulle mejla honom och skriva hur jag upplevt det, vilket jag gjorde. Jag satte också en dold kopia på det mejlet till personalansvarig på landskapet. Massören svarade att han inte menat det så, att han ansåg att min sätesmuskel behövde masseras, att hela kroppen hänger ihop osv, men från personalansvarig hörde jag inget. Inte ett ord som svar.

Jag gick faktiskt till massören en gång till, jag kände att jag ville reda ut situationen, kände på något sätt att jag inte ville döma ut honom direkt, trots min magkänsla, trots att hela min kropp skrek att det var fel. Jag tänkte att jag kanske hade uppfattat det fel, som han sa, osv, och bokade därför en tid till. Han höll sig då till regelboken men stämningen var förstås spänd. Efteråt hörde jag av mig till honom och sa att det inte kändes bra och att jag inte skulle komma tillbaka.

Jag arbetade inte kvar särskilt länge efter det, men när jag något år senare fick höra andras berättelser om vad de blivit utsatta för av samma person hörde jag av mig till både polisen och landskapet. Polisen frågade om mejlet eller annan dokumentation fanns kvar, om min arbetsgivare gjort ett ärende av det. Eftersom jag inte längre var anställd fanns inte mitt mejlkonto kvar hos arbetsgivaren men jag hade skickat en dold kopia till min privata mejl, och där fanns det. Polisen bad mig kontakta arbetsgivaren igen, vilket jag gjorde. De svarade att eftersom massören inte är anställd av dem, bara anlitas som extern part, har de inget ansvar, och jag var ju dessutom då, när jag tog kontakt igen, inte längre anställd av arbetsgivaren.

Jag ifrågasatte också varför jag inte hade fått svar, de bad om ursäkt, sa att det nog fallit mellan stolarna. De var nu, då jag tog kontakt igen, mitt i upphandlingen/förnyelsen av kontrakt med massörer, det skulle avgöras vilka de skulle anlita framöver, och jag framförde då att det var viktigt att den här informationen togs i beaktande. Personalansvarig sa något om att en del tycker att han är bra, han får mycket positiv feedback också, (jag hade ju också tyckt att han var bra fram tills det här hände) så att någon eller några ”upplevde det annorlunda” kunde inte få ta för stor plats i deras avgörande, i första hand är det priser det är fråga om när de upphandlar. Helt vansinnigt svar och inställning anser jag.

Jag hoppades att han skulle bli av med uppdraget, men vet att så inte är fallet, vet också att flera personer upplevt obehag då de gått till honom. Det ska ju inte vara så att folk ska behöva hinna varna sina nya kollegor för att inte gå till honom, han ska helt enkelt inte få fortsätta sitt uppdrag, särskilt inte subventionerad av skattemedel. Vad kan göras? Vilket ansvar har kommunen för sina anställda, hur kan de (både tjänstemannen jag talade med och organisationen som ansvarig) motivera att fortsätta anlita någon som utsatt och utsätter deras anställda för sexuella övergrepp? Ska verkligen sexuella övergrepp få subventioneras av skattemedel? Frågorna är många.

Jag känner att jag mest blivit skickad hit och dit, fått professionellt bemötande av chefer, personalansvarig, till och med polisen tycker jag att kunde ha en annan inställning. Jag tycker att de kunde sagt ”Självklart ska du lämna in en anmälan!” redan första gången jag tog kontakt med dem, ”Det kanske inte leder till åtal, men det är viktigt att du anmäler om du blivit utsatt för ett brott” istället för ”Det är ingen idé, ord kommer stå mot ord, prata med din arbetsgivare.”

Med anledning av #metoo tog jag kontakt med arbetsgivaren igen, blev kallad till den nyanställda personalansvarige denna gång. Ett bra möte, professionellt bemötande, men regelverket skyddar fortfarande förövaren.

Jag var 11-12 och gick i lågstadiet. En lärare var känd för att bete sig konstigt mot flickorna. Under en lektion hade jag kollat på klockan och sagt att vi redan slutat. Han ropar ”håll käften” åt mig och jag blev så ställd att jag sprang ut och grät. Gick sedan tillbaka. Då hade alla andra gått och han tog tag i mig och höll fast mig nära honom så jag inte slapp undan och sa att vi skulle prata. Jag stretade emot och ropade att han skulle släppa mig. Som tur var en klassdörr öppen och han förstod att släppa mig. Efter det skyllde han på mig. Min manliga klasslärare ville hellre tro på att jag var en bråkig liten flicka än att denna lärare betett sig illa. Den kvinnliga läraren som såg och hörde allt från det öppna klassrummet kom fram till mig och frågade hur jag mådde och erbjöd mig skjuts hem ifall jag kände mig otrygg. Kommer alltid minnas hennes trygghet och rädslan jag hade för de manliga lärarna.

Jag var 14 år, det var ungefär midnatt och jag skulle gå en bit för att hämta min cykel och cykla hem. Efter ett tag inser jag att 3-4 killar går bakom mig och pratar finska. De har föjt mig halva vägen när de börjar ropa saker efter mig och diskutera högt hur fin min rumpa är och att mitt hår och ansikte passar bra med min rumpa. De börjar prata om min kropp. Jag var så ung och förvirrad och förstod inte finska så bra. Jag sa flera gånger ”en ymmärrä” men de fortsatte ändå. De hade följt mig hela vägen till cykeln och stod och kollade på när jag låste upp den. Jag förstod inte varför de följt efter mig, varför de står kvar och varför de fortsatte prata finska med mig. En kille satte sig på cykeln och jag förstod inte vad de ville och när de sa nåt på finska sa jag igen ”en ymmärrä”. Skulle de ta min cykel? Skulle de göra nåt mot mig? Efter ett tag lät de mig gå, men hjärtat bultade hårt när jag cyklade hem.

Jag var 18 år och jobbade som plockare på en uteservering. En mycket äldre man frågar hur gammal jag är, var jag bor och om jag vill komma hem till honom eller ifall han kan komma hem till mig – jag säger nej och att jag bor med mina föräldrar. Han säger att det inte gör något och frågar när jag slutar. Jag kände genast obehag eftersom jag var rädd att han skulle vänta på mig ifall jag berättade. Han fortsatte fråga men jag gick iväg. Inget hände men jag vågade inte gå nära bordet efter det. En annan kille frågar om och om igen hur gammal jag är, säger att jag ser yngre ut, säger att jag är snygg. Han säger att bara jag får plocka från hans bord och ingen annan. Han befallde att endast jag får betjäna honom och servera hans drinkar. Kände mig som något han skulle få titta på och bestämma över när jag bara ville sköta mitt jobb. Har stött på flera andra berusade män som vet att jag är yngre och frågar ändå om jag vill gå hem med dom när jag slutar. Kände mig otrygg varje gång jag gick till det jobbet och beredde mig alltid på att stänga ute kommentarer och förfrågningar.

Rädslan började redan i lågstadiet. Min kropp har aldrig varit min. Den har varit öppen för att kommentera, röra vid och hålla fast. Är evigt tacksam att det inte gått längre, men mitt hjärta brister för mina medsystrar.

Seglingslägret på en skuta då jag fick en könssjukdom av styrmannen som tafsat på mej i några dygn och sedan kröp ner i min koj och knullade (mitt namn) 17 år.

Har angstat över att skriva i ett dygn nu, och inser med sorg och skam att det var ett fult liv dethär.

Varje gång jag tänker efter dyker det upp bortglömda (nejnejdethändeinte) minnen upp.

Barndom? Sex är A och O. Vuxna grälar, ligger på varandra, byter partners, tittar på porr och gillar bröst. Flickor ska gilla sex.

Tonår? Flickor duger om dom ger. Det tycker också nån lärare som vill hångla. Och knulla mej. Och den mycket äldre coola skärigrannen som ville pussas lite men körde in sin penis i mitt anus istället. Och hans kompisar som gillade mej för att jag inte sade emot. Och många till. Varav hälften tog med våld, resten var det ingen vits att strida emot. För jag var en produkt som bara dög till en sak och om man bråkar får man stryk.

Vuxen? Sex är bara makt. Kärlek finns inte.

Yrket? Mediebranschen och den grabbigaste genren nånsin. Jag var lika mycket i det som alla andra, sex och innuendo och skratta åt kollegan som runkade under bordet. Då var man med. Usch vad jag skäms. Den finaste komplimangen jag fått? ”Du är den bästa jag haft i sängen”. Från en känd medieprofil.

Tusen år och sexhundra motbjudande sexakter senare? Ett enda normalt förhållande som rann ut eftersom det inte var normalt enligt vad jag lärt mig. Det var kärlek, men jag kan inte sånt.

Idag – ett barn med en ex-sambo som misshandlat mig psykiskt och fysiskt, kontrollerat, våldtagit och förnedrat mej på alla sätt. Men det var mitt ”normala” så jag ifrågasatt inget. Barnskydd, socialjour, plats på skyddshem.

Som inte tvekar för att berätta hur mycket han vill knulla nu, ska ge mig vad jag förtjänar, saknar min ”muff”, ”bästa fukket ever” och senast igår ”gillar dej som sexobjekt, om du inte ännu har straffat din fitta”.

Min fitta. Straffa. Duger till en sak.

Sex kommer aldrig att betyda annat än makt och våld för mej efter den livslånga inskolningen. Förnedring. Real love finns inte här och det kan ingen terapi i världen fixa. Fy fan.

Två utdrag ur arbetslivet, det första från tiden före 2010, det andra för bara några år sedan. Det första handlar mer om maktutövning än sexism, men avslöjar nog så väl de strukturer som råder.

Jag jobbade på en lokalredaktion och hade fått ett tips om att arbetarna på ett visst finländskt företags bygge utomlands gjorde uppror pga dåliga arbetsvillkor. Fick tipset bekräftat av fackordförande och ringde företagets VD för att få kommentarer. ”En liten journalistsnärta som du ska inte komma och smutskasta ett helt projekt, du borde veta vem du bråkar med”- var svaret. Jag hade det hela på band och meddelade vederbörande vd om att han just har hotat mig och att jag bara följer journalistetiken som ber honom kommentera. Spelade upp stycket för en manlig kollega som stödde mig fint. Vi kom fram till att inte blåsa upp det hela ytterligare. Det kändes bra just då, jag ville ju inte heller framstå som ”den där som bråkade”. Hade samma sak hänt i dag hade jag ansett att själva hotet i sig hade nyhetsvärde. Följande dag blev jag kontaktad av en nära släkting inom finansbranschen som bad mig att inte bråka med just detta företags vd eftersom företaget var kund hos dem. Se där Svenskfinland i ett nötskal.

För några år sedan inom ett projekt som involverade flera prominenta personer i Svenskfinland: En av de manliga deltagarna ringde sent på en fredag kväll (i sig inget ovanligt för detta projekt) och jag trodde att vi skulle prata jobb. Istället följde detta: ”Jag tycker om att slicka min flickväns anus, tycker du om att bli slickad i anus? Tycker du själv om att slicka anus då?” Jag blev mest ganska besviken över att vi hade bett med denna person och att det kändes för sent för att backa. Skulle det ha hänt i dag så skulle jag ha föreslagit att han lämnade projektet. Nu togs kontakten med just honom istället över av en manlig kollega.

Jag är 7år och en av 6:ans pojkar jagar mig varje rast. Han kallar mig ”lillpimun” och vill att vi ska vara ensamma. Jag är rädd och gömmer mig på skolgården.

Jag är 9 år och en äldre pojke drar in mig i ett förråd och vill att jag ska visa min stjärt. Jag är rädd och har ingen aning om hur jag ska hantera obehaget.

Det är min studentexamensdag. Vi är ute med alla andra studenter och firar på ett stort dansställe. Plötsligt känner jag främmande händer under klänningen och på brösten, bakifrån. Reflexmässigt svänger jag mig om med handväskan i högsta hugg och får in en fullträff på en man i 50-årsåldern.

Jag är 19 år och har lagt ut en annons i lokaltidningen att jag söker bostad. Främmande män ringer upp och stönar osakligheter.

Jag är 19 år och en församlingsanställds man tar alla tillfällen i akt att bli ensam med mig för att kramas lite. För jag är ju så söt. En kvinna i församlingen säger till sin son att jag är en ”sån där som har lätt med pojkar”. Han är min vän och berättar för mig. Är fortfarande oskuld men skäms för min påstådda lösaktighet.

Det fortsätter under åren som går. Ovälkomna blickar, händer och kommentarer. Av främmande män. Av bekanta. Jag pratar och diskuterar med mina döttrar och hoppas mina upplevelser inte blir deras.

På sommaren förra året storstädade jag i mitt klädskåp. Och när man gör det vill man förstås prova en del av plaggen. Utanför mitt rum på andra våningen i ett radhus finns liten väg som är till för cyklister och fotgängare. Där passerar människor då och då, men inte särskilt ofta. Jag skulle prova en skjorta men orkade inte dra för gardinerna eftersom jag tänkte att det går så snabbt och att ingen ändå skulle se. Men jag hade fel.

I samma sekund som jag tog av min skjorta och stod där i min hudfärgade bh såg jag ett gäng killar på vägen utanför. Jag duckade snabbt som bara vad men visste att de hade sett mig. Det rörde sig om kanske fyra stycken 12-åringar. Jag höjde huvudet lite för att se att de säkert hade försvunnit men såg dem istället gå mot vår dörr. Paniken hann inte ens nå mig innan jag hörde en knackning på dörren. Och sedan en till. Jag var ensam hemma och livrädd över vad de skulle göra, men tur nog försvann de efter den andra knackningen.

De glömde säkert snabbt bort händelsen, men i mitt minne stannade den länge. Vad tänkte de på? Vad skulle de ha gjort om jag hade öppnat dörren?

När jag sommarjobbade som servitör skedde en hel del trakasserier som vi ofta bortförklarade på att männen var under influens av alkohol (som om de berättigade deras beteende). Utöver verbala trakasserier som var de vanligaste, om inte varje dag så minst varannan, har jag blivit ner dragen i famnen på kunder, blivit tagen på rumpan samt brösten eller fått en hand uppstucken under förklädet. En fredag kväll då jag plockade upp tomma glas och lämpligt för honom hade händerna fulla, sträckte sig en man fram och började knäppa upp min kragskjorta. Eftersom jag hade ett torn av glas i armarna fick jag gå förbi alla kunder tillbaka in till köket med skjortan uppknäppt och mina bröst halft synliga genom min tunna spets bh. En annan kväll vid stängning lyckades en man stänga in mej i ett hörn då jag var ensam och städade yttre terrassen. Han vägrade gå innan han fick en kram. När jag tackade nej blev han väldigt upprörd frågade varför jag var så jävla pryd, jag var inte ens speciellt vacker, han ville mest fråga för att höja mitt självförtroende. Innan jag hann reagera drog han in mej, höll mej hårt fast, tafsande över mej, skuffade bort mej och stack medan han ropade efter hur ful och äcklig jag egentligen var.

Det värsta var, han visste hur ett sett att hämnas på mej var genom att sexuellt trakassera mej. Han använde det som ett vapen för att få tillbaka på hur jag tydligen förnedrat honom och han lyckades, jag mådde så otroligt dåligt efteråt.

På min arbetsplats var kunderna ofta (vissa mer än andra) berusade, vilket jag bortförklarade deras beteende med. Tog mej länge att förstå, jag har flera killkompisar som klarar av alkohol utan att tappa all respekt för kvinnor, varför skulle det inte vara något man kräver av alla?