Månad: november 2018

Jag hör till den lyckliga skaran som varit väldigt förskonad från sexuella trakasserier. Säkert har det inträffat det ena och det andra i olika sammanhang. Men det är sådant som jag skakat av mig och inte ägnat någon tanke åt. Därför postade jag heller aldrig metoo på mina somekonton. Visst minns jag den gången en betydligt äldre man i blåsorkestern flirtade lite väl sliskigt. Så pass att jag upplevde det som äckligt. Visst minns jag killen som plötsligt hade händerna innanför min tröja någonstans på ett dansgolv. Men som sagt småsaker när man läser vad andra kvinnor varit med om. Men en sak, ett minne som jag grunnat lite på under se senaste veckorna är hur en kille under högstadietiden tog sig friheten att högt och ljudligt uttrycka att mina bröst var på tok för små. ”Plattis” ”Flat-bröst” och allt vad han kallade mig. Och visst han hade ju så rätt i det. De var små, det är de fortfarande. Uppbackad av mina solidariska väninnor gav vi igen med ”Lill-pitt” (obs! det var bara en vild gissning…) och sådant. Visst, det här gjorde att jag hade komplex för min magra byst under många år framöver. Men det som jag insåg väldigt lång tid efter det här var att jag i stället för att ösa skällsord tillbaka borde ha tryckt killen mot väggen och frågat ”VILKEN RÄTT HAR DU ATT ÖVERHUVUDTAGET KOMMENTERA MIN KROPP”??? Vem vet kanske jag gör det nu ifall han skulle råka korsa min väg…

Det finns så många självupplevda historier att berätta, flera av dem har jag redan skrivit ner och ska skicka in till en annan finlandssvensk grupp (branschkategoriserad) som också samlar vittnesmål och underskrifter, flera av dem ska jag skicka till denna grupps administratörer – tack för ett värdefulla arbete – och flera berättelser och minnesbilder ploppar upp vartefter, som när man står och duschar eller borstar tänderna. Detta är en effekt av att under de senaste veckorna och dagarna ha läst så många andra kvinnors berättelser; jag har känt igen mig själv och känt med er. Våra minnen vecklar ut sig som blomknoppars blad – åh, så romantiskt formulerat, men vi är köttätande och nu slukar vi snart hela patriarkatet…! Vad jag vill säga är att det är stort att få vara med om det här och att det finns en oerhörd kraft i att enas och tala med en gemensam röst då vi bryter tystnaden. Vi talar också för de som inte har en röst, tänker jag. För de som inte orkar, för de som inte längre finns men som genom alla tider har upplevt och fått stå ut med pojkars och mäns objektifierande, förminskande och kränkande av flickor och kvinnor.

Och det är just detta objektifierande av kvinnan och upprätthållandet av mansrollen/machokulturen som jag tror är det stora problemet och som jag som mamma till en 10-årig pojke oroar mig för och upprörs av. Det vore fint att i upproret på något vis få in detta med att många av våra vittnesmål härstammar från väldigt unga år och att detta strukturella problem börjar redan i tidig ålder, varför vi önskar att upplysningsarbete om och resurser för jämställdhet skulle börja redan i ett tidigt skede. Om vi vill motarbeta sexuella trakasserier i framtiden kan och bör vi satsa på barnen.

Och så ville jag slutligen berätta om en absurd händelse som min man ibland brukar berätta om och som alltså inte är min självupplevda berättelse, men som tangerar det jag ville lyfta fram med det här inlägget. Han och hans fotbollslag var på träningsläger eller cup i ett baltiskt land i slutet av 90-talet. De var i högstadieåldern och hade några vuxna tränare med sig. En kväll på en middag hade en av de manliga, gifta tränarna – som festade loss rejält på den billiga spriten – hyrt in en strippa som ”höjdpunkt” åt pojkarna och tänkte troligen att detta skulle vara en sensation. Där skulle hon då dansa och klä av sig och tafsas på, få sedlar i trosan. Och sedan tog fotbollstränaren med henne upp på sitt hotellrum. Enligt min man blev det väldigt märklig stämning, men det var inget som det talades om med andra vuxna eller något som fick några åtgärder. Pojkarna skämtade förstås om det länge efteråt. Så där som pojkar gör, så där som pojkar förväntas göra.

Jag var 14 år och vi, mina vänner och jag, var på en hemmafest. Någon föreslog strippoker och spelet slutade med att jag var barbröstad. När jag sedan ville ha tillbaka mina kläder var de en av killarna som tog fram en kamera och fotograferade mig. Det var tiden innan kamera på telefoner och sociala medier, men trots det cirkulerade den framkallade bilden på skolan.

Det sjuka är väl att vi alla tyckte att jag hade mig själv att skylla för att jag satt mig i den situationen. Och att jag fortfarande anser en del av de inblandade som mina vänner.

Jag var sjutton år och hade nyss börjat bilskolan. Det svenskspråkiga gymnasiet jag gick i hade ett avtal med bilskolan och vi fick en gymnasiekurs om vi tog körkort via dem. Såklart att alla väljer den bilskolan.

Under mina körlektioner våren 2008 fick jag höra saker som ”kyllhän sä tiedät mitä sanotaan kun keppi seisoo, tartu siihen” och dessutom känna en hand som smög på mitt lår medan jag nervöst funderade på var det var jag skulle sätta på höger blinkers och ifall jag kommit ihåg att titta åt alla håll innan jag vänder i korsningen. Alla mina körlektioner bestod av att jag lyssnade på hans relationsproblem samtidigt som han upprepade gånger totalt ogenerat flörtade opassande med mej.

Jag var sjutton år och i en sårbar situation. Han var en 30-40 år gammal gubbe. Jag satt instängd ensam i en liten bil med honom och var livrädd över att köra på en fotgängare eller orsaka en kollision. Jag var tyvärr inte den enda heller. Vissa av mina kompisar fick samtal av honom på nätterna under veckosluten när han var full och ville ses på stan. Flera fick höra opassande skämt.

Nu har det gått tio år sedan jag tog körkort. Till min stora besvikelse fick jag som senast förra månaden höra av tjejer som nyss tagit körkort att detta fortfarande pågår. Av samma person. Och samma bilskola.

Mannen som vissa dagar ansvarade för en del av min skolväg.. Jag var kanske 9-10 när det började. ”om vi får motorstopp här så måste du ta av dig alla kläderna så kanske den startar igen”. Ångestklumpen i magen bara växte.

Affärsmannen som inte kunde ta ett nej. Inte tjugo nej heller. Ett halvår senare fick jag för mig att konfrontera honom per sms, fick svaret att han inte hade en blek jävla aning om vem jag var, att han varit med så många att han omöjligt kan hålla reda på alla men att jo, han hade nog sett mig i tidningen någon gång kanske, ”en utspökad och vilsen flicka”.

Snubben som gång på gång klev över mina gränser, inte respekterade dom, tog sig friheter med min kropp, ”för ett förhållande handlar ju om tillit, du måste lita på att jag inte gör något som kan skada dig”. Yeah, right…

Och alla andra snubbar. Och deras händer. Alla jävla händer som dykt upp på ställen där de inte är välkomna. Alla jävla gånger jag dragit lögnen att min pojkvän står där borta, för att männen har mer respekt för vad de anser vara en annan mans egendom än för att jag inte vill, inte är intresserad. Alla jävla händer, alla jävla gånger.

Första gången jag hade sex så blev jag våldtagen. Fattade det först härom veckan i terapin. I terapin har jag också fattat  att pga. min första gång var som den var så har jag senare sökt efter liknande situationer för det är så som jag trodde att sex är. Och att det är allt jag är värd. Genom åren har jag mått fruktansvärt dåligt och sökt mej till farliga, destruktiva, situationer med män och mycket har hänt. Tänkte här berätta om sommaren 2016.

Det var en sommar som jag mådde totalt piss. Det var en sommar där män utnyttjade min situation. I slutet av maj gjorde jag slut med min pojkvän som inte velat ha mej på ett halvt år och som varit otrogen en längre tid. När jag sade att jag vill göra slut så blev han förbannad och sårad och sedan krävde han att vi hade sex en sista gång. Dagen därpå mådde jag så dåligt att jag inte tänkte klart, jag hade sex med en gammal knullkompis fast jag inte ville och följande dag stämde jag träff med en okänd man jag hittat på nätet. Det slutade med våldtäkt.

Veckan efter det träffade jag en till man från nätet. Vi inledde ett sexförhållande. Men varje gång vi hade sex så tjatade han om analsex. Jag sade nej varendaste gång. Flera gånger. Det sket han i. Varje gång. Våldtog mej analt så många gånger att jag tappat räkningen. Varje gång skrek jag ”nej!” och han skrattade till svar och sade ”jag vet att du vill!”.

Mannen sade att jag var en hora och gav mitt nummer till flera av hans vänner och de började ringa mej och ville träffas och ha sex med mej. Sedan ändrade han sig och sade att ”jag inte är en riktig hora för att jag är så tajt”. Han tvingade mej också till en trekant med hans vän.

En dag i juli fick jag nog. När han som vanligt våldtog mej blev jag fly förbannad och skrek och slog och körde ut honom. Det var sista gången jag ville se honom. Han fortsatte dock i över ett år att ringa och störa mej, ofta på nätterna och med dolt nummer så att jag skulle svara.

Jag var 17 år och förälskad i en äldre kille på avstånd i flera månader. När jag och kompisarna var på stan tittade jag alltid efter honom. Han körde runt i sin bil tillsammans med en kompis. En kväll på diskoteket fick vi kontakt. Sedan vaknade jag upp hemma hos honom och han hade tagit min oskuld. Efteråt spred han ut att jag var ett luder. Att jag blött ner hans säng.

Köpcentrets hiss upp från metron tar två minuter. Två minuter för länge då paniken sprider sig. Jag tar hissen med min rullstolsbundna klient, in springande kommer en ung man. Får en obehaglig känsla redan innan hissdörrarna stängs. Samma sekund dörrarna stängs händer de jag var rädd för. Mannen börjar föreslå sex, först säger ja inget. Vill inte ge han uppmärksamhet. Då börjar han tafsa, ja ber honom sluta. Då får jag höra hur en ynklig hora som jag ska bli tagen nästa gång ja befinner mig ensam i hissen. Paniken att komma ut ur hissen, paniken över att min klient inte kunnat försvara sig alls. Inget mera hände och det är jag tacksam över, trots det: Jag åker inte mera hiss.

Något hände då jag var 5, familjens hem byggdes, någon gubbe blev satt att vakta mig, gungade mig sittande grensle på hans fot. ”Visst är det skönt?” Nä. Det var det inte, bara äckligt. 5 år! För helvete!

Nästa minne, i lågstadiet. Skolans enda manliga lärare skötte gympalektionerna i de övre klasserna. Mätte pulsen på halsen eller handleden åt pojkarna, men letade frenetiskt under flickornas knoppande bröst, i trakten av hjärtat, efter pulsen. ”Oj vad det var svårt att hitta din puls i dag”. Kleta, kladda, klämma. Efter gympan kom han allt som oftast in i vårt omklädningsrum för att se till att vi duschade ordentligt. Inte av och an, han stod och vaktade och glodde.

Fler minnen orkar jag knappt låta komma fram. Men de finns där. En bilskollärare som lät skämten gå över gränsen, inte fysiskt men i ord. En religionslärare som juckade mot klasskamratens pulpet. Killen på krogen som klämde mig på brösten för att han undrade ”är de äkta?”

Från dagis och genom lågstadiet hade min klasskompis/grannes morfar ett obehagligt speciellt intresse för mig. Han kom alltid för nära och kalla mig gumman, hur mår min gumma, sa han. Det var alltid så. Skitsliskig typ. Han kunde hälsa på alla i en grupp och sen titta på mig och säga ”o hur mår gumman min”. Har även ett svagt minne från dagis/lågstadiet när han fråga mig något om att gå i bastun och tyckte alltid att det kändes skitobekvämt och konstigt, vafan frågar denhär gamla gubben mig om att gå i bastun?! Hans sätt mot mig var ett allmänt skämt när jag medverkade i en sommarteater vars föreställningar hölls på familjens gård några somrar – kändes ändå bättre att få skoja om det än att inte säga något alls. Obehagligt var det alltid fast man kunde skämta om det. Nu när man inser att man redan som 6-7 åring har tänkt att de känns otrevligt så inser man hur fucked up de egentligen var.