Har debatterat med mig själv om jag skall dela med mig dessa händelser eller inte. Men har samlat mod till mig nu även om det känns skrämmande.
Jag gick i lågstadiet första gången det hände. Jag var säkert 9 eller 10 år gammal. Jag och några bekanta var och tältade. Jag hade somnat men vaknade när två bekanta började öppna min sovsäck och tafsa på mig. Jag minns att jag låtsades sova. De fortsatte med att dra ner trosorna på mig och trycka sina kön mot min rumpa, i ”skåran”, i tur och ordning. Ingen av dem var inne i mig, men jag känner sånt obehag än idag när jag tänker på det.
Nu som då efter den händelsen satt den ena bekanta och runkade framför mig. Bad mig att visa mina bröst, berättade hur han ville känna på dem och bad mig sedan runka honom. ”Det skulle kännas så skönt”. Han sitter och runkar och stönar bredvid mig medan jag ber honom att sluta. Han fortsätter tills jag går till ett annat rum.
I högstadiet: Påväg hem från bio, en bekant ska köra mig hem. Han viker in på en skogsväg. Han knäpper upp sina byxor och börjar runka framför mig. Jag ber honom sluta och köra mig hem. Han fortsätter och tjatar att han vill jag skall runka honom. Frågar om jag inte vill suga av honom. Jag vägrar och börjar gå hemåt, han kommer senare och plockar upp mig och kör mig hem. Båda sitter tysta hela vägen.
En ex-pojkvän ber mig gå på sexualterapi eftersom jag inte har så hög sexlust. Jag förklarar att det beror på allt jag varit med om och berättar några saker som han kunde göra för att eventuellt underlätta och höja min sexlust. Det går inte fram utan det är jag som måste ändra på mig. Han får det att kännas som att det är mitt fel. Vi hade detta samtal flera gånger under den tid vi var tillsammans. Jag får testa olika saker, som tex se på porr medan han fingrar mig så jag är ”tillräckligt våt” så han kan ”göra sitt”. Kan tillägga att jag aldrig njöt av sexet och att varje gång blev det en större tröskel att ha sex och jag drog mig mer och mer undan.
Sedan utspritt över alla dessa år finns det ju alla äckel som suttit och runkat i webcam, bett om att rollspela via chattar, bett en att förklara vad man har på sig, hur många fingrar man får in och allt vad de skulle vilja göra med en. Som tur är kan man stänga av chattar, så dessa har jag inga större trauman av. Bara obehag och äckel.
Och så har vi ju alla som dansat lite för nära på krogen, fast man gått där ifrån så följer de efter. De som tafsat i förbifarten. Och de som stirrat lite för länge så man känner sig obekväm. Osv osv.
Jag har aldrig berättar dessa händelser till någon annan än min terapeut. Pratade med henne om alla dessa situationer, flera som jag inte berättat här.
Idag äter jag inte längre antidepressiva, men skammen finns delvis kvar. Jag är inte arg längre, men jag känner sorg. En stor sorg till det stackars barnet som fick utstå dessa händelser.