Spenderade en hel del tid i ett chattrum på nätet som 11-13-åring. Bombaderades varje gång såklart av tiotals ”tjena” ”tja” ”hej gumman” ”hej snygging”, till vilka jag alltid svarade min ålder och att jag bara vill prata på skoj. Åldern hejdade fan inte många av dessa, betydligt äldre, killar/män. De skrev allt de ville göra till mig och allt jag skulle göra till dem, frågade efter storleken på mina bröst, pratade om att träffas, vissa till och med hotade med att söka upp mig via ip-numret och komma och ta det de förtjänade när jag nekade till C6 som det så trendigt kallades då. Slutade fara dit efter det sistnämnda hotfulla meddelandet, var livrädd och sömnlös gud vet hur länge efteråt.
Jag går genom stan till en kompis efter jobbet, och på mörkaste delen av gatan kommer tre stora svartklädda killar emot, ser ut som ett motorcykelgäng. En av dem går med kryckor och de var överlag lite äldre, jag tänker dumdristigt att de därför inte är något att oroa sig över, och jag vill ju aldrig döma nån, så jag fortsätter gå mot dem på samma sida vägen. När de passerar mig vänder de sig mot mig och gör pussljud och andra obehagliga ”suggestive” ljud och kommentarer. Jag gick vidare stel av skräck, och sprang sista biten efter att ha rundat ett hörn. Safe to say att jag nu alltid går med nycklarna mellan fingrarna på kvällen i stan.
Jag är ute på lokala puben med ett gäng kompisar. En av deras vänner, en stor och kraftig kille, ca 10 år äldre än mig skulle jag tro, råkar vara ute och festa på sin polttare. Vi står och pratar med kompisarna och plötsligt får jag en HÅRD smäll på rumpan av någon som står bakom mig. Jag vänder mig om, hjärtat och alla jävla inälvor i halsgropen, och ser killen som är på sin polttare, vinglande och med ögonen i kors. Han säger inget, är så full att det verkar som han inte ens kommer ihåg de senaste sekunderna. Slaget var så hårt att det kändes som att hela jag lyftes från marken. Skinnet på rumpan sved i flera timmar efteråt, ännu nästa dag var det ömt. Men jag sa inget, bara skrattade till småchockat istället. För det var ju mina vänners kompis, och han var ju på sin polttare, det är väl okej att ”ha lite roligt dendär ena gången”?
Är på en krog i en annan stad. Ska typ gå från vessan till baren, genom folktumlet. Tre stycken män är obekvämt i vägen för mig, så jag försöker gå förbi dem. Säger snällt men bestämt ett ”ursäkta” först för att komma genom. De ställer sig alla i vägen för mig som en mur, hasar sig närmare medan de tittar neråt på mig med obehagliga, överlägsna leenden. I won’t have it though, och skuffar dem ur vägen och tränger mig emellan dem för att ta mig vidare. Jag har inget minne av vems händer var var och vems flås och fnys som är i mina öron. Det var bara några sekunder av män överallt som jag inte ville ha, men jag rös av obehag hela kvällen.
Jag var (nykter) vid ett ungdomsgårdliknande ställe med hela gänget kompisar. Vi hade roligt, men jag ville hem tidigare än de andra, så jag gick till bilen och skulle åka iväg. Just när jag skulle börja backa så sliter någon upp dörren och hänger där i den och vägrar släppa eller gå bort. En bekant kille (inte av de närmaste vännerna) kräver att få åka med mig hem för att ”sova” med mig. Jag försöker förklara att jag inte vill, att jag är nykter, trött och vill sova och har föräldrar hemma (som om något annat än ”nej” ens borde behövas), men det tar en god kvart före jag fysiskt lyckas skuffa bort honom så jag får dörren stängd och låst och kan åka iväg. Han skickade till mig och var skamsen och bad om ursäkt dagen efter, och jag valde att godkänna ursäkten för min egen skull. Det var en kille som jag vet att ”aldrig skulle göra något sådant”, NYKTER. Förundras över hur alkoholen får alla gränser att suddas ut och det sätter tanken i ens huvud att man ska HA det man vill ha. Jävligt arg på tankesättet att alkoholen är en förmildrande omständighet, och att allt är okej bara man säger förlåt efteråt.
Jag jobbar som servitör, och vi får ju, som tyvärr förväntas, höra det ena och det andra. Otaliga gånger har män i alla åldrar begärt ens telefonnummer på sitt kvitto (alltid framlagt som en beställning), men en gång sticker ut som något jag minns. Tre män i mina föräldrars ålder kom in till restaurangen, redan fulla, och beställde dricka vid kassan före de satte sig vid sitt bord. Jag frågade den som beställt om han ville ha kvitto, och han sa det sedvanliga ”telefonnummerskämtet”. Det var typ en lördagkväll och jag var stressad och redan så jävla trött på allt sådant skit, så jag sa något i stil med nope och skrynklade ihop kvittot och kastade den i roskisen och gick en bit bort för att fortsätta jobba med annat. Männen flinade till varann på det där ”vad var det där nu då höhö”-sättet, ni vet, och sedan sa en av dem till en annan att ”saiskohan lisämaksusta hymyä” och så skrattade de gott och jag bad en manlig kollega ta deras bord. Jag blev bara sur då, men ju mera jag tänker på just det där, desto mer förnedrande blir det. Think about it. ”Saiskohan lisämaksusta hymyä”. Everything is wrong with that sentence.
Än en gång på en krog, någon tog på mig bakifrån. Såg aldrig vem det var.
Åkte bil någonstans längs Tysklands motorvägar, och stannade på en rastplats. Steg typ ut för att sträcka på benen, och sån en (bokstavligen) smutsig långtradarchaufför i 40-50årsåldern en bit bort. Han hade sin kuk framme, spände ögonen i mig och började runka. Jag blev livrädd, kommer inte ihåg att jag skulle ha sagt något åt mina medpassagerare. Satte mig bara i bilen och så körde vi iväg.
Spelade en keikka med en kompis på en bar i en liten by. En gammal gubbe i mina farföräldrars ålder lär ha stått utanför i en av pauserna och mycket grafiskt demonstrerat med kroppen vad han skulle villa göra med mig.
Kommer inte ihåg hur många gånger jag fejkat det och inte vågat säga till när killen jag ”fooled around with” tagit i för hårt. Allt är bra och underbart tills handen åker in i byxorna. Newsflash: kvinnors underliv KAN VARA KÄNSLIGA. Whatever happened to att börja försiktigt och sedan känna sig fram? Nä, pang på direkt bara som om man försökte ta sig genom till andra sidan. Förstår inte hur man misslyckas så totalt med att tolka så tydligt kroppsspråk. AJ för satan, ser man ut såhär när man njuter?!
Om jag bara kunde räkna de gånger någon kommenterat min kropp, sagt att jag ska le när jag inte vill det, alla gånger jag dragit bort killar som kastat sig över mina flickkompisar, alla gånger jag fått vara rädd efter jobbet för att en kund gett känslan att han kommer att finnas någonstans i närheten när jag slutar.
För att nämna en BRÅKDEL.
Jag har mycket starka (mot)åsikter vad gäller ”alla män”-grejen. Men oavsett hur jag vänder och vrider på det så har jag aldrig blivit trakasserad av något annat än en cisman.