10 år gammal. Pojkarnas gympalärare kommer ständigt in i flickornas omklädningsrum för att fråga om ”någon av oss behöver hjälp, hehe”. Han ser läskig ut. Han är en lärare som killarna gillar massor, men som så gott som alla tjejer är rädda för. Han har som vana att börja massera tjejernas axlar på rasterna och han ser en aldrig i ögonen – han stirrar endast på ens ännu outvecklade bröst. Han ser jätteläskig ut.
11 år gammal. I lågstadiet hamnade vi tjejer i en diskussion, en ”puhuttelu”, om att sluta klä oss provocerande. Det var två kvinnliga lärare som höll puhuttelun, och de sa åt oss att det måste hållas nu eftersom ”pojkarna får svårt att koncentrera sig”. Vi visste alla vem som får svårt att koncentrera sig – dendär jävla äckliga gympaläraren.
De berättade för oss om ”simpparområdet”, alltså att ingen får röra en på baddräktsområdet utan ens lov. Jag frågade om baddräkten kunde ha breda axelband. De sa nej.
De sa åt oss att det från och med nu skulle vara förbjudet att gå i ärmlösa toppar i skolan, och förbjudet att använda korta kjolar och smink. Om vi tjejer ville ta av oss vår långärmade så måste vi fråga lov av en lärare. Oj vad dendär gympaläraren ville börja övervaka raster efter att denna regel infördes.
12 år gammal. Jag har fått nog av att bli tafsad på av min morfar. Han gör det alltid om jag kommer nära honom, och nu vill jag inte längre krama honom hejdå. Morfar är sjuk, har svår cancer. Mamma och pappa tycker jag ska sluta larva mig och krama honom före vi åker hem eftersom ”det kan vara sista gången jag ser honom”. Jag måste fortsätta krama honom trots att jag haft obehag för honom och varit rädd för honom så länge jag kan minnas. Morfar rör sig med hjälp av kryckor, och jag minns att jag som riktigt riktigt liten sprang iväg från honom och gömde mig. Jag kunde höra då han närmade sig efter som kryckorna lät på ett speciellt sätt.
Varje gång jag kommer inom morfars räckhåll tafsar han på mig. Min rumpa, mina bröst, mina lår. Han pussar mig. Han vill att jag ska sitta i hans knä. Han är också läskig. Han ser på samma sätt läskig ut som gympaläraren.
Morfars angrepp fortsatte tills han dog då jag var 16 år. Jag var så lättad. På hans begravning grät jag, men inte för att han var död. Jag grät för att han kom undan med all skit han gjorde mot mig, mina kusiner, min mormor, min mamma – alla kvinnor inom hans räckhåll. Han var saknad trots att han var ett svin. Jag grät för att det är fel.
Genom högstadiet och gymnasiet skedde ”småsaker”. Cat calling, oönskade tafsningar och närmanden, blottare…
Då jag började jobba som städerska på en stor fabrik var det jobbigt. Jag var 16-17 år gammal och städade fabriksarbetarnas omklädningsrum samt kontorsutrymmen på fabriken 2 gånger i veckan. Det var riktigt obehagligt. Jag jobbade ensam. Förutom att arbetsförhållandena var minst sagt ifrågasättbara, var bemötandet av mig på fabriken obehaglig. Fabriksarbetarna var uteslutandevis män. De var mycket vänliga – för vänliga. Inte alla av dem, men majoriteten. Jag hörde att de pratade om mig, om hur bra min rumpa såg ut då jag lutade mig över bordet för att torka damm av det och dylikt. De gick omkring nakna och skrattade då jag blev klart generad och inte visste vart jag skulle titta. En av dem ville alltid prata med mig, så pass att om han såg mig på stan stannade han bilen för att prata. Inte heller han kunde se mig i ögonen. Kanske klädde jag mig för provocerande – jag följde ju inte dedär lärarnas regler från lågstadiet.
Som 18-åring började jag sommarjobba på en fabrik. Jag jobbade där varje sommar tills 20-års ålder. Jag blev flörtad med och skämtad med/om. Jag blev också behandlad riktigt dåligt av specifikt en man i maktposition. Han var ett verkligt misogynistiskt svin. Det var allt från att ifrågasätta mig, mina framtidsplaner, och mitt liv till att ordinera mig att göra s.k. ”kärringjobb” som att städa upp efter de andra. Jag anmälde honom till chefen men dåvarande chef gjorde inget. Senare chefen ingrep, tack och lov.
Vårdarjobb har jag haft sedan 17-års ålder. Trakasserier är vardag för vårdare. Det är en väldigt svår position att vara i. Då jag pratat med kollegor har jag ännu inte träffat en enda vårdare – varken kvinna eller man – som inte utsatts för trakasserier eller övergrepp på arbetet. Det är ett verkligt problem och hot i vårdarbetet, men det tystas ner och pratas inte om. Jag skulle vilja starta ett projekt i framtiden som skulle behandla detta ämne, och på något vis hitta stöd för oss som i vårdarbetet utsätts för trakasserier och övergrepp.