Det var en tonårsefterfest. Jag gick för att få sova över någonstans. Jag kom in i lägenheten och däckade på soffan. Efter ett okänt antal timmar vaknade jag av någons fingrar inne i mig. Han ledde mig in i sovrummet. Jag halvsomnade, och efter ett okänt antal minuter låg jag vid fotändan av sängen och grät. Varpå några kompisar kom in i rummet för att ha gruppsex med killen. Jag som låg vid fotändan av sängen och grät, vacklade energilöst ut ur rummet. Dagen därpå berättade jag om händelsen till en tjejkompis, som skrattade åt mig. Jag försökte berätta till en annan tjejkompis, som sa att jag kanske missminde mig. En tredje kompis sa att jag ska vara försiktig med vad jag säger, för jag var ju ändå hos honom och gett signaler. Kanske jag borde ta lite eget ansvar. Så jag trodde på att jag bara missmindes. Kanske för jag skämdes över att jag förlorat min oskuld till honom, haft sex med honom. Jag måste ju för fan börja bli bättre, vara bättre. Men jag kunde inte. Det var för mycket. Livet var för mycket. Jag var för mycket. Jag ville ingenting annat än försvinna. Jag hatade alla, men hatade mest mig själv. Efter ett okänt antal månader frågade killen sedan om han våldtagit mig, för mina kompisar hade sagt att jag anklagat honom för det. Jag sa nej såklart inte och skrattade generat. Därefter pratade jag aldrig igen om det i Svenskfinland.