Nu är jag 50 och för åtta år sedan bloggade jag om sexualitet och teologi, på en av finska kyrkans mediala bastioner. Jag tyckte det var en härlig kamp att föra i skrift, fast jag aldrig skulle klara av det med att ”säga” och ”debattera” verbalt.
Det roliga – tvetydigt roliga – var att rent intellektuellt, på ett teologiskt plan så kunde ingen annan bloggare eller debattör ”ta ner mig”. De var alltid män, eller oftast. 1 på 100 kvinna, kanske. Och nog fattade jag ju det att en kvinna ”utifrån världen” som skriver om sexuella rättigheter som om det vore nåt härligt och angeläget, får ett stigma. Men den verkliga risken var nog att skriva om teologi. Männens arena, totalt. Och finesserna för att få mig att låta som valhänt och obildad – var ganska plumpa mången gång, men så är ju debatt och polemik annanstans också. Och det är det jag menar, det är lika där inne, i religionens mysvärme.
Jag skrev med en vrede, som kommer sig av att veta hur mycket tystnad och tvång till tystnad det finns i kyrkan, angående sexuella övergrepp.
Ändå började jag höra kritikerna också inne i mitt huvud. ”Varför måste du alltid skriva om sex?”. ”Det är nåt fel på dig”. ”Galen kvinna”. Kanske mina egna röster? Kanske andras?
Sen blev jag avstängd från den bloggen, för att jag satte upp ett fotografi (av mig själv) för att illustrera kroppspositivitet. Vi gjorde den bilden i Pride Park 2009, jag och min kollega ”in crime” som var fotograf och konstnär, helt öppet stod vi och målade min hud den dagen i regnbågsfärger och satte in symbolbetydelser, som t.ex. att det gick röda blodådror från min mun till brösten i Frida Kahlo stämning, som hade att göra med att jag ammat mina tre barn. Och så fanns det en stor grön fläck vid strupen, som ett skotthål med en svart kärna, som handlade om att bli tystad som kvinna och inte få tala ut. Jag såg ”konstverket” på min hud som en slags bild av en modern Madonna, på samma sätt som Madonnan Maria på många altartavlor från medeltiden, visar sitt bröst som en symbol för näring och skydd.
Och förstås regnbågsfärgerna på huden, de betydde att ingen ska bli diskriminerad för sin hudfärg. Jag var liksom klädd i färger. Och lila sammetslångbyxor. Men ingen blus.
Sen trodde jag i min naivitet att jag skulle få föra en teologisk och intellektuell diskussion om betydelserna i bilden, men i stället hände följande.
Chefredaktören för den kristna tidningen- då en gammal man med mycket status – skrev en artikel i en finlandssvensk dagstidning, på debattsidan, där han sade att ”(mitt namn) passar i en herrtidning”. Alltså en porrtidning. Och med hans religiösa referensram, så innebär det att han i princip sa ”vitun huora” åt mig. Så kändes det. Och jag upplevde hur jag bara blev bröst allt igenom och fråntogs mitt huvud, min möjlighet och min motivation att möta kritiken jämbördigt, få göra en bildanalys, få beskriva de teologiska innebörderna – istället halshöggs jag på nåt sätt, all hjärnkapacitet uteslöts.
Inte för att jag lät det ske så där bara, jag loggade in på bloggarna under pseudonymer för att kunna försvara mig själv och säga det jag inte fick plats för. Och jag försökte försvara mig i en 10 minuters sändning på en nyhetsstation.
Där satt också då chefredaktören med en bunt papper, mina texter. Fast reportern uttryckligen sagt (åt mig) att man inte ska ta med sig nåt material in i studion. Och så får jag höra chefredaktören läsa upp en kort text av mig, som enligt honom förklarar varför jag är oanständig och vulgär och porrig.
Han läser upp en text där jag svänger om ett ställe ur Bibelns Gamla testamente, där Gud skäller på kvinnor för att de har ”månfester” och använder ”förgyllda statyer som älskare”. Jag var så arg på den där texten, för den hånar menstruationsceremonier i kvinnogemenskaper och kvinnors fascinerande traditioner redan från urtiden, att klara av sin sexuella njutning utan en levande manslem, utan samlag, utan män! ”Statyer av guld” och ”månfester” betyder festligheter där kvinnor samlats för att fira sitt kvinnovarande – UTAN MÄN.
Nå, så jag svänger på orden och sätter in män istället för kvinnor i texten, där Gud ger dödlig kritik. Och så ändrar jag månfester till fallosfester. För att läsaren ska förstå hur fel det står om kvinnor i den där bibeltexten, genom att höra det hela via vad ”som kunde ha” skrivits om män, men som aldrig skrevs – för att de har varit de priviligerade, vars sinnlighet man inte hånat.
I stället för att fatta att det är bibeltexten som är vulgär från början – texten om kvinnor, om att kvinnor är skökor om de firar månen och statyälskare – så säger den här mannen som har all ställning, makt och ordets makt också och som säkert sitter i både politiska organ och diverse loger, att det JAG skriver är oanständigt.
Han plockar ut min text, han vägrar förklara helheten den är skriven i där jag både före och efter de där några meningarna om män (istället för kvinnor) formar de orden som egentligen bode få finnas och höras om våra fina kroppar och njutningar. Hur fantastiska vi är alla, och hur mycket pepp vi behöver för att få höra trivsamma saker och ting om våra kön, istället för måntidskritik och statyälskarhån.
Nå, för att göra en lång historia lite kortare så är det här inte en berättelse om fysiska sexuella övergrepp, men nog om strukturellt våld, patriarkaliska hierarkier och om hur jag trodde jag skulle få slåss på samma arena som männen – som en gelike. Men istället blev förklarad som bröstbärande kropp utan tänkande huvud och passlig att användas i sexuellt upphetsande material för heterosexuella män (herrtidning).
Senare raderade dagstidningen ordet ”herrtidning” från nätversionen av chefredaktörens debattartikel.
Men ännu då och då idag, då jag är i teologisk debatt med män så kan dom ta ”fram” sitt ultimata vapen och dänga till, så jag blir avpolletterad för att jag visat brösten. En sån kvinna behöver ju en man inte diskutera seriöst med.
Jag har också varit med om att hålla workshop i ett helt sekulärt samfund, om sex och samlevnad, då nån från samfundets styrelse ringer och varnar arrangörerna med orden ”vet ni inte vem hon är, vad hon GJORT – går i sådana där marscher (Pride, alltså)”.
Det jag vill ha sagt nu angående min egen berättelse, som på sätt och vis är tokrolig? är att den samtidigt gör mig så trött på alla dom diffusa och under ytan varande tricken av makt, som kan användas så lätt ännu idag. Och för att det får mig att skämmas över mig själv och känna mig mindervärdig, så att jag dömer ut mig själv i situationer där jag kunde ta plats. Ännu i dag. För jag blev inte enbart definierad mot min vilja, jag blev fråntagen ordens spelrum. Och jag blev straffad för att jag inte ”bara” ville ta min plats på porrarenan, utan ”också” hade oanständigheten att tänka mig att jag har nåt ATT SÄGA SOM ÄR VIKTIGT. Och att jag kan, får och vill säga det med min kvinnokropp!
Det spökar ännu, inte det att typen chefredaktören förvisade mig till en herrtidning, men för att han vägrade möta mig som en jämlik, som kunde ha tagit debatten och argumenterat för min sak. Istället måste jag hitta kryphålen för att komma tillbaka in på bloggforumet där diskussionen om min kropp pågick för fullt.
Och jag började tänka sådant som ”å herregud vad har jag gjort?” och ”jag kommer aldrig att komma vidare ur den här skammen” och ”vad ska mina söner tänka?”.
Hur får man ut sin vrede över sånt här? Jag får lust att hugga ved och skrika så en hel skog faller.
Istället har jag faktiskt börjat räkna hur många gånger Gamla testamentets olika böcker berättar att Herren Gud kallar sin hustru, sin älskade för sköka och hora (det finns ett sådant språk där, Gud framställs som make och älskare och staden Jerusalem som älskad älskarinna och hustru).
Herren säger ofta åt hustrun att hon är en sköka.
”Vitun huora”.
Och Herren hotar henne med våld, för att hon (staden) blivit mångkulturell och multireligiös (olika religioners och raser smältdegel). Han kallar henne för hora och hotar med att riva fram henne ut på ett torg, slita av henne kläderna och söndra hennes kropp – tillsammans med hennes ”älskare” (alltså andra religioner och andra traditioner). Han t.o.m. säger åt henne att hon inte beter sig ens lika anständigt som ”dom andra prostituerade skökorna” som faktiskt ”tar betalt” för sina tjänster – utan hon ”ger gratis” och hon ”ger älskarna gåvor och betalar dem, istället för tvärtom”.
De här detaljerna finns mest i Hesekiels bok.
Men det känns som om upplägget är lika verkligt ännu. Att bli förklarad som duglig att figurera i material som män använder för att onanera.
Jag är själv på riktigt ännu både full av helig vrede över allt. Och en bit av mig tycker synd om mig också, medan en annan bit av mig tycker att jag får skylla mig själv och en tredje bit faktiskt ännu väntar på den ultimata dagen att ge igen. En fjärde bit känner att den bästa av världar nog vore den där vi kvinnor får gå så nakna som helst, ta fram brösten för att amma eller för att gå i prideparader eller bara för att lufta våra instängda bröstvårtor, utan att för helvete bli minimerade till ett kön som finns till för någon annans lust.
Det här är ett exempel på strukturell objektifiering och sexualisering. Och avsaknaden av platformer där kampen kunde vara jämn och rättvis.
Vi stiger underifrån. Och speciellt om vi inte vill passa in.