Mina upplevelser är småplock, men jag vill ändå dela den första och den sista (senaste?), för att ingen ska kunna klappa sig på bröstet och tänka att han minsann är bra och hygglig, han har ju inte våldtagit någon. Mitt första minne av vad jag kanske först i och med metoo har tänkt på som sexuella trakasserier är från ett kristet barnläger i 10-12-årsåldern. Några av pojkarna började tafsa och klämma på en av flickornas bröst. Vi skrattade alla lite fånigt och konfunderat. Jag drog mig undan lite. Fick då höra att det var ju helt onödigt, eftersom jag är en planka. Hans syster kanske läser här. Det fanns inte i vår värld att det här var något vi kunde ha tagit upp med ledarna. Jag är dessutom rätt säker på att de inte hade kunnat hantera det. Som 40-åring gick jag med i lokalpolitiken. En av männen, med en fru och dotter som kanske läser här, började ta kontakt med mig för att han hade politiska visioner där han tänkte att jag också kunde vara med. Jag vet inte vilka de var, för när vi hade kontakt så hadlade det nog bara om olika former av sexuella anspelningar, frivilliga felskrivningar/sägningar som ”vad vi kunde göra i sängen, nej, jag menar xxx, he, he”. Jag var väldigt avmätt mot honom och har på alla vis undvikit att komma på tumanhand med honom. Jag skulle fortfarande inte våga vara ensam någonstans med honom. Om jag konfronterade honom skulle han säkert säga att jag måste förstå att han skämtade, han kanske inte ens minns. Vad hände med mig? Jo, jag skämdes! Skämdes för att jag ville göra politik och han bara hade tänkt på annat. Berättade bara för en väninna och det långt senare. Inför förra kommunalvalet berättade jag för personen som ringde och frågade om jag ville ställa upp i valet igen. Han blev chockad. Jag sa att han inte skulle berätta vidare. Jag skämdes fortfarande. Tänk! Jag hade inte gjort något. Den här mannen är en nolla i mina ögon och har alltid varit och hade ingen avgörande betydelse för mig på något sätt. Men nog gav han mig avsmak.