Att bli våldtagen i ett förhållande.
Inser att det är precis det som har hänt mig i några förhållanden. När mitt nej har gjort honom upprörd/ledsen och jag inte vågar säga nej igen. ”Du vill nog bara du känner mig inne i dej” är en av motkommentarerna.
När jag inte ger samtycke, visar med hela min kropp att jag inte vill men min mun inte vågar säga ordet sluta. När tårarna rinner ner från kinden och jag döljer dom så inte han ska bli illa till mods. Äckelkänslan och skammen som sköljer över min kropp samtidigt som han tar mig utan hänsyn om att det gör ont. När man försöker fly in i sitt huvud till en annan plats.
Att vara rädd för att kissa flera dagar efteråt för att det gör ont.. har senare insett att kissa efter förlossningen är ingenting mot smärtan efter hur det var efter dessa tillfällen.
Men jag har aldrig sett det som våldtäkt förrän jag läser här och inser att det är ju precis vad det är, de har våldfört sig på min kropp. De har haft sex med mig mot min vilja men eftersom vi var tillsammans då när det hände så omedvetet har jag åsidosatt känslan, upplevelsen. ”Man ska ju ställa upp för sin man för annars hittar de någon annan som kan göra det åt dom”
Att i 30-års åldern inse att det de gjorde var fel gjort av dom, det var inte på mig som inte hade lika stor lust som dom, det var inte något fel på mig som inte gillade det. Att inse att det de gjorde var ett stort övertramp. När pusselbitarna faller på plats.
Att i 30-årsålder inser vad man har tänkt för att skydda sig själv, att inse vad som egentligen har hänt.
Det är inte min plikt som kvinna att se till att mannen inte blir sexuellt frustrerad!
Trots att detta hände för flera år sen så är det nu först jag inser vad som har hänt, jag har blundat för sanningen i alla dessa år.