Jag var 16 år gammal och befann mig i metron mitt på ljusa dagen. Jag hade en svart klänning på mig den dagen, en klänning som jag älskade och kände mig självsäker i. Jag satte mig ner på ett av sätena i den halvtomma vagnen när en man närmade sig. Han hade kostym på sig och en mobil i handen och jag tänkte att han kanske behövde fråga något av mig så jag log och såg lite frågande ut. Mycket riktigt frågade han mig något om närmaste hållplatsen till dit han skulle. Han fortsatte konversationen, berättade att han precis flyttat hit och om sitt nya jobb och så. Jag log och svarade på frågor och kommenterade lite, en vill ju inte verka otrevlig. Snart ändrade han dock riktning på samtalet och började komplimentera min klänning samtidigt som han lutade sig närmare. Han räckte sin mobil åt mig och bad mig skriva in mitt nummer. Jag försökte byta samtalsämne och hitta på svepskäl, men av någon anledning knappade jag ändå in mitt nummer. Han satt bredvid mig och jag reagerade plötsligt på att han hade makat sig onaturligt nära och att hans hand närmade sig mitt lår. Jag kände mig olustig och deklarerade att jag skulle kliva av på nästa station och att min mamma skulle möta upp mig där (vilket hon skulle). Jag steg demonstrativt upp och gick mot dörrarna. ”Din rumpa ser så bra ut i den där klänningen, kan du inte vända den lite mer hitåt så jag får se”, sade han då med hög röst och jag kände hur jag bleknade till och blev alldeles mållös. Ingen annan i vagnen reagerade. Jag hade aldrig fått lära mig hur jag borde reagera i sådana här situationer, så jag var tyst helt enkelt. Metron började äntligen sakta in och jag pustade ut litet, men till min fasa steg mannen också upp och gick av med mig, fastän han egentligen var på väg någon helt annanstans. Vi var ensamma på perrongen och min första impuls var att springa, men innan jag hann agera på det kände jag ett fast grepp om min handled. ”Ge mig en kyss innan du går!”. Jag försökte rycka mig loss, men kände fortfarande något sjukligt behov av att inte vara oförskämd. ”Nej tack, vi träffades ju precis”. Han bönade och bad och jag började bli riktigt stressad över att vara där alldeles ensam med honom. Jag lät honom dra mig till sig, men lyckades ducka kyssen så att den bara hamnade på min panna. ”Bara”. Vad sjukt att jag tänkte så. Jag sprang ut från stationen och kände mig plötsligt fruktansvärt blottad i min korta klänning. Mamma väntade redan och jag hoppade in i bilen alldeles skakig och drog någon kort version av historian för henne. Jag kollade ner på min mobil och hade redan fått ett sliskigt sms av honom. Min mamma såg medlidsam, men också anklagande ut.”Varför gav du honom ditt nummer?!”. Jag tror det var i denna stund, när jag såg den igenkännande blicken i min mammas ögon, som det gick upp för mig att sådana incidenter skulle komma att bli en del av min vardag.