Jag sitter här med tårar i ögonen. Ångest på hög nivå. Jag är osäker på om min story passar in här but here goes nothing.
Jag har med åren blivit mer och mer otrygg i sängen. Jag upplever att jag tystar ner mig själv. Att jag har svårt att säga till om någonting är fel. Jag gör skit jag inte vill göra. Jag upplever att männen inte bryr sig om hur jag mår. De vill bara komma. Jag har ett par gånger känt mig pressad. Obekväm. Som att jag hellre går igenom sexet istället för att ”tjata”.
På sociala medier är jag öppen. Jag lägger upp halvnakna bilder. Män förstår sällan syftet med mina bilder och vill ha mer. ”Come on, visa lite mer.” En gång öppnade jag en snap och blev chockerad. En kille skickade en video av då han runkade. Jag sa att jag fan inte vill ha det här. Jag läxade upp honom. Blockerade.
Jag är trött på en specifik fråga: varför inte? Måste jag ha en anledning? Måste jag? Nej räcker sällan till. Jag är singel. Jag kan inte säga att jag har pojkvän. Om jag skulle ha, och säga det åt någon som desperat vill ha mig, skulle de mer troligt lämna mig ifred – eftersom jag då är ”någon annans”. Jag känner mig ofta som ett jävla objekt. Jag känner ofta skuld. Skuld för någonting som någon annan jävel har gjort.