På min första midsommardans då jag var väldigt full och nyss fyllda 14 år övertalade tre äldre killar i samma skola mig att följa med dem till ett tält. De tog av mig underbyxorna och skulle turas om att känna mig mellan benen. Då de var klara tog de med sig underbyxorna som souvenir, och för att visa upp för min pojkvän som de inte gillade. Jag var deras redskap att komma åt honom. Utstuderat för att vara högstadiepojkar.
Då jag började träffa en studiekompis vid 26 års ålder trodde jag aldrig att denna charmiga småbarnsfar skulle svänga så i humör att han en gång från att vara på väg ut genom dörren skulle bli så fruktansvärt arg när jag bad honom stanna, han skuffade mig fram över en stol och våldföra sig på mig. En annan gång tog han mig till en bekants lägenhet, och bad mig vänta i hennes gästrum medan han hämtade hennes massagestav som han tryckte in i mig. Det gjorde mycket ont och jag sade åt honom att sluta, vilket han gjorde. När jag efteråt chockad och gråtande förklarade att sådär kan du inte göra, tittade han oförstående på mig… Jag kunde ändå inte sluta träffa honom förrän han lämnade mig för en annan.
Av dessa tre mycket obehagliga händelser är det den första jag ännu känner skuld över.För att jag knappt minns vad som egentligen hände, för att jag var full och lät mig övertalas, men jag var ju bara en liten flicka egentligen.
Den senare mannen har jag förstått att han gjort värre saker med andra starka självständiga kvinnor. Han verkade söka upp dem. Han var mera störd på något vis.
De som skrämmer mig är de vanliga männen, småbarnspappor, kusiner, kollegor, som drillas av oss alla från de är unga att se på sina kvinnliga medmänniskor som någonting de kan använda sig av som de behagar. Så länge vi inte gör något åt det.