Jag ar 19 ar och sommarjobbar pa en restaurang pa en popular sommarort. Eftersom restaurangen finns pa en o dit man maste ta sig med farja och genom morka skogar pa natten, sa hade personalen mojlighet att overnatta dar efter kvallsskiften. Da jag forsta gangen skulle jobba till kl 03 planerade jag ocksa att sova over i ett av rummen som fanns bakom restaurangen for det andamalet. Kocken varnade mig att lasa dorren till sovrummet for att restaurangagaren annars kunde komma in mitt i natten for han tyckte om att sova bredvid de unga kvinnliga sommarjobbarna. Jag var osaker pa om kocken skamtade, sa jag fragade en av mina arbetskompisar som jag visste sovit dar flera ganger. Jo, sa hon. Det stamde. ” Han gor nog ingenting. Men han kommer in och lagger sig bredvid en i sangen. Men han har egen nyckel sa det hjalper inte att lasa dorren. jag brukar skuffa byraladan framfor dorren da vaknar jag atminstone och ar beredd nar han kommer in.” I stallet valde jag att kora till farmor pa natterna. 45 min genom nattsvart skog och nattfarja kl. 04-05 pa natten kandes anda som ett tryggare alternativ. Det sjuka ar att jag berattade for alla i min familj och slakt och alla pa hela holmen visste om agarens beteende. Ingen var chockad utan de log och suckade lite och konstaterade, ja, sadan ar han.
Jag ar 22-23 ar gammal och sitter i styrelsen for var amnesforening. Vi ar 3 kvinnor och 4 man. Varav en inte formellt hor till styrelsen. Det var stora omvalvningar i universtitetsvarlden vid de aren sa det var manga beslut vi maste ta stallning till och formulera var position som representanter for vara studenter. Det var en fraga som funnits pa agendan och bordlades till nasta mote. Pa nasta styrelsemote tog sekreteraren (en kvinna) upp fragan. Da sa ordforanden (en man) att beslutet redan hade fattats. De kvinnliga styrelsemedlemmarna uttryckte sin forvaning over detta och det visade sig att de manliga styrelsemedlemmarna hade firat bastukvall under foregande helg och hade behandlat fragan da. Jag hade ju last om finsk bastupolitik och om hur kvinnor lamnades utanfor politiken da de verklliga bestluten fattades i bastun men det var en stor skrall for mitt unga livsoptimistiska jag da verkligheten visade sitt fula tryne och jag minns att jag var helt chockerad och tankte: My God. Det ar sahar det gar till. Och det borjar redan nu.
Jag ar 24 ar gammal och studerar en termin i Belgien. Jag akte hem ett par veckoslut och fredagsplanen var alltid fulla med folk som arbetade i Bryssel och flog hem till Finland over veckosluten. Jag hade fatt sista platsen och satt langst bak i planet mot fonstret. Bredvid mig hade jag en man, ca tio ar aldre, da nykomling i den politiska varlden. Han var valdigt glad att fa sitta bredvid en ung kvinna och skryta over sitt prestigefyllda arbete i Bryssel. Han berattade ocksa att han kopt belgisk choklad, ” sant som ni kvinnor brukar tycka om” hem till sin fru i Finland som skulle mota honom pa flygplatsen. Vi satt ju redan ganska tatt bredvid varann pa planet men pa nagot satt lyckades han hela tiden peta sig lite narmare. Hans ben var tatt emot mitt och plotsligt lade han sin hand pa mitt kna och kommenterade att min kjol var lite for lang. Jag tog hans hand bort fran mig och klamde mig narmare fonstret. Han tog bort haret fran mitt ora och viskade att om jag inte hade planer for kvallen sa kunde vi ta in pa ett av hotellen pa flygplatsen. Jag undrade om det inte var sa att hans fru skulle mota honm pa flygplatsen men det var inget problem sa han, han kan meddela henne att han missade sista planet och kommer hem forst foljande dag. Han blev allt mer nargange for varje ol han drack och jag forstokte signalera kabinpersonalen med mina ogon om hjalp for jag kande mig bokstavligen trangd i ett horn. Han smekte mig over laret, over haret och jag kunde inte fatta hur ingen kunde se vad som hande. JAg forsokte halla hans hander borta sa gott jag kunde tills vi landade. Han ville ga tillsammans ut fran planet och da sa jag att om du inte lamnar mig i fred nu sa berattar jag at din fru. Han fick brattom ut och tittade inte bakom sig en gang nar han lamnade planet. JAg satt kvar som forstelnad tills jag var sist pa planet och kabinpersonalen kom och sa att jag maste ga ut nu. Da brast det for mig och jag borjade grata och SKREK at dem att hur kunde de lamna mig ensam och hur kunde de fortsatta servera alkohol at nagom som redan var sa uppenbart overforfriskad. Kan ni svara mig? kan ni svara mig? ropade jag at dem medan pursern och flygvardarna bara glodde pa mig tills jag rusade ut ur planet. Jag har lange kannt en otrolig skam for vad som skedde. For jag befann ju mig pa ett fullsatt flygplan. A ena sidan kan jag inte fatta att ingen verkligen la marke till vad som pagick, men a andra sidan kunde jag inte heller fatta varfor jag sjalv inte skrek ifran eller slog till honom, for det borde ju rimligtvis inte ha varit sa svart att fa mina medpassagerares uppmarksamhet. Men for tva veckor sedan var jag pa en kurs i sjalvforsvar, och da fick jag lara mig, 15 ar senare, att de naturliga reaktionerna nar du ar utsatt for ett hot eller direkt anfall ar Fight, Flight and Freeze. Och om du reagerar genom att bli paralyserad da ar det bara en naturlig reaktion som du inte kan hantera i den situationen du har ingen makt helt enkelt och det ar ingenting du ska kanna skam for. Sa lat mig saga det igen ifall det finns nagon darute som behover hora det igen; DIN reaktion pa ett anfall, hur du an agerar eller inte agerar ar aldrig nagot du ska kanna skam for. Du ska aldrig skuldbelagga dig sjalv pa grund av hur du reagerade. Det finns sa djupt i ryggraden pa oss, ibland ar det basta och ENDA sattet att behalla livhanken att inte reagera. Vi gor bara det som vi i den situationen uppfattar som det tryggaste for oss sjalva. Och det beslutet fattas pa ett mer djupliggande plan an nagot vi har direkt kontroll over i en farosituation.
Jag ar 28 ar gammal. Har ett bra jobb pa stor fin finlandssvensk firma och trots min ringa alder och arbetserfarenhet sa har jag mycket ansvarsfulla uppgifter och deltar i ett stort projekt som pagick i ett och ett halvt ar. Nar projektet antligen ar slutfort ar det dags for Closing Dinner. Jag ar den enda kvinnan i teamet och den enda som inte bjuds till middagen for att fira det lyckade projektet. JAg ar ocksa 20-35 ar yngre an alla andra i teamet. Jag ar arg over att inte ha blivit bjuden, far hora om middagen andra vagar, men ar fortfarande for ung och raddslagen for att saga till. Dagen innan festmiddagen ska hallas ber min chef mig att komma till middagen. Jag blir glad att han tagit sitt fornuft till fanga och forvantar mig i min naivitet att han saga nagot i stil med, jag ar jattelessen, vet inte vad som foll in i mig tidigare, du var en stor del av projektet och din arbetsinsats talar for sig sjalv, det ar sjalvklart att du ska vara med!” I stallet sager han: ”Annars ar vi bara karlar. Det ar alltid mycket trevligare att ha en ung kvinna med vid bordet .”
Samma firma haller en personalundersokning foljande ar. En av fragorna ar om man upplever att kvinnor och man behandlas lika pa arbetsplatsen. Svaren for var avdelning ar ett rungande NEJ!. Nar resultaten gas igenom avdelningsvis sager var chef, som ocksa ar personalchef for hela firman; ”Ja har sager ju svaren sisahar, men det vi ju alla att inte stammer sa vi hoppar over denna fraga.” Efterat berattade alla kvinnor i min avdelning att de inte ens svarat arligt pa enkaten eftersom vi var sa fa pa var avdelning var de radda att det skulle ha varit helt for latt att se vems svar de var. Sa det egenliga svaret pa fragan var t.o.m. mycket varre!
Och ajo! Detta hade jag ju glomt! Pa samma firmas julfest hade vi lotteri, och jag vann en handduk. Medan jag promenerar upp till scen for att ta emot mitt fantastiska pris, sager HR-manskan, en man, som laser upp vinnarna hogt i mikrofonen; Ah vad jag onskar att jag fick vara denhar handduken! Eller atminstonte befinna mig i samma rum nar den anvands. Alla skrattar.
Jag ar 30 + och befinner mig pa ett finlandssvenskt sommarbrollop. Brudparet har bjudit bara sina basta vanner och narmaste famijl sa vi ar kanske en 30-40 gaster. Brudens syster har precis gift sig med en gammal skolkamrat som jag inte sett pa aratal. Vi nostalgitrippar lite at gamla skol- och lararminne och har det allmant trevligt sadar som man har nar man dricker forsta skalen och umgas med gamla bekanta pa stora fester. Efter middagen vill brudparet ta ett gruppfoto med alla brollopsgaster. Jag staller mig nanstans i bakre raden och medan jag smilar upp mig for kameran kommer min gamla skolkamrat och staller sig brediv mig. Jag tycker att hans hand sveper sig over min rumpa nar han lagger armen om mig men det ar trangt och jag intalar mig att det var ofrivilligt men sedan kupar han handen om mitt brost och klammer till medan han viskar att han alltid haft ett gott oga till mig. Hans nya fru star tva meter ifran. Vad ska jag gora? Protestera? Skrika till? Mycket medvetn om att jag riskerar att forstora min kompis brollop om jag outar hennes svager sa valjer jag att halla tyst och fortsatter att le in i kameran. Forsoker halla mig borta fran mannen efter gruppfotot men i ett skede kommer han fram till mig pa dansgolvet och kniper mig i stjarten. Da kallar jag en taxi och aker hem. Han forstorde mitt festhumor och jag missade goda stunder tillsammans med mina vanner och akte hem, medan han stannade kvar. Och presumably festade tillsammans med sin fru resten av kvallen.
Och sa kan jag namna otaliga andra gamla klasskamrater som efter att mitt forra aktenskap tog slut kannt sig skyldiga att meddela mig per Facebook exakt vad de skulle vilja gora med mig och vad de vill att jag ska gora at dem. Vanliga fina finlandssvenska man som poserar pa Facebook skalande med ett glas prosecco med sina fruar. Jag har raderat dem allihop. Nar det pagick var jag ra och nyskild. Men jag onskar att jag hade printat ut varje meddelande jag fick med deras namn pa. Och racka dem det vid valfritt tillfalle pa nan lampligt proper finlandssvensk fest. Jag ar inte alls sa saker pa namligen att de skulle kanna sig sa bekvama att se det urprintat i svart pa vitt. Underligt hur latt det ar dock att sanda ivag nagra snuskiga valvalda ord ut i etern. Skadar ingen.
Resten vill jag inte beratta. An sa lange. Nagon skrev tidigare har i ett inlagg hur svetten lackade pa henne medan hon skrev. Aven jag kanner nu hur svetten rinner i armhalorna pa mig. Riktigt franluktande svett. Som gift som sipprar ur mig.