År 1995 när jag var 18 år genomgick jag en abort på grund av en oönskad graviditet. Jag råkade ut för en gynekolog som såg det som sin uppgift att visa att jag var en slyna. Som – efter att beslutet var fattat – använde utraljudsstaven en gång extra för att vända datorskärmen mot mitt ansikte så att jag skulle se embryot med det pickande hjärtat. Som använde sig av en redan då (fick jag senare veta) totalt föråldrad medikamentös metod som efter en dag utlöste stormvärkar, födslovärkar som pågick i 8 timmar som jag tillbringade ensam i en sjukhussäng mitt i natten på kliniken med smärtor som fick mig att kasta mig av och an i vansinne men som inte uppfyllde sitt syfte (har senare läst att de kan bli värre än födslovärkar, de mediciner som används nuförtiden fanns inte då ännu).
Morgonen därpå utförde läkaren kirurgisk abort med skrapning och vakuumextirpation men utan lugnande medel – känslan av de vassa instrumenten som river upp livmodermunnen. Jag minns att det kändes som om jag såg mig själv uppifrån, som att jag lämnade min kropp och svävade under taket och såg ner på mig själv där jag låg och skrek helt ifrån mig. Jag minns massor av blod. Jag tänker ofta på sjuksköterskan som hela tiden satt vid mitt huvud och bönade och bad honom om att avbryta och bedöva. Direkt efteråt, med blod i sjukhuskläderna, samma bindor av trasor som innan, fick jag följa läkaren upp för en hög spiraltrappa till hans kontor. Kramp i hela underlivet vid varje trappsteg, om det nu var psykiskt eller fysiskt betingat vet jag inte. Där han skrev ut p-piller och förklarade i långa haranger att han minsann skrivit ut p-piller till sina egna döttrar sedan de var tolv. Jag befann mig fortfarande liksom bredvid mig själv, såg och hörde allt utifrån.
Läkaren ifråga dog ca 1-2 år senare. Jag hade ju tänkt anmäla honom, fantiserat om att förstöra ALLT för honom. Men jag saknade kraft, var svårt traumatiserad och sen var han död. Och jag hade flyttat utomlands. Som jag uppfattade det under en efterkontroll på ett annat ställe visste alla om hur han var. ”Behandlade han dig illa?” frågade en sjuksköterska innan jag skulle in till gynekologen. Jag nickade, oförmögen att tala. Och de var inte förvånade, lite matter of fact-aktigt. Jag talade även om det för skolsjuksköterskan i skolan. Hon var empatisk och förstående men erbjöd inte heller t.ex. hjälp med att initiera en anmälning.
Det är förresten ett under att jag har ett barn idag: under graviditeten med min son som föddes 2013 märkte läkarna under en sen ultraljudsundersökning att jag har ett ärr som ”går som ett segel” genom 1/4-del av min livmoder, dvs. en fjärdedel är liksom avspärrad av en ärrvävnad.