Två minnen om kulturmän, men också solidaritet från feminister.
Man 1. Skriver ansökan till en av de finlandssvenska stiftelserna. Får höra att högsta kulturmannen just i denna stiftelse sagt ”de där kvinnovetarna behöver bara lite mera kuk”. (Det hette kvinnovetenskap på den tiden och inte genusvetenskap). Kändes omotiverande att skriva en ansökan till en stiftelse som hade någon i ledande ställning som tyckte att det jag behövde var lite mera kuk. Lämnade inte in ansökan.
Man 2. Min väns 40-års fest. Jag dansar. Kulturjournalisten lyfter min kjol upp över rumpan, så alla kan se. Min första tanke, fan varför satte jag stringtrosor på mig. Kommer inte ihåg någon större konfrontation av honom på festen. Jag tror att han stannar kvar på festen, som fortsätter. Ilskan kommer på morgonen. Jag ringer min vän. Hon ringer pro-feminist männen i Helsingfors och frågar om råd. De säger att det inte riktigt blir effektivt om endast kvinnorna slutar prata med honom. Det behövs en markering av männen också, hans killkompisar. Då kanske det känns någonstans. Väninnorna mobiliserar killkompisarna. Privat fest någon månad senare. Rykten går att kulturjournalisten är påväg. Värden ringer till honom och säger att han inte är välkommen. Respekt till vännerna för solidariteten.
Jag har fantiserat om hämnd. Jag häller ett stop öl över honom när han står med kultureliten någonstans, tänker jag. Jag inser att jag då kommer att bli sedd som den osakliga, den osofistikerade, men det skiter jag i. Jag fantiserar om det, och är fast besluten. Jag har en plan, det känns bättre.
Något år senare. Premiär på musikal. Kulturjournalisten är där. Första gången jag ser honom efter trakasseringen. Kan inte koncentrera mig på första akten, för jag tänker bara på vad jag skall göra i pausen. I pausen står jag med mamma och pappa i teatercaféet. Jag berättar om min plan. De protesterar inte, men mitt mod sviker. Jag vågar inte. Mamma ser det. Hon går fram till kulturjournalisten och säger:
– Jag har ett ärende åt dig. Du skall sluta trakassera kvinnor! Om jag igen får höra att du trakasserar min dotter, eller om du fortsätter att bete dig på detta sätt mot en endaste kvinna och jag får reda på det så får du med mig att göra! Kulturjournalisten:
– Va va, vad menar du?
Stammande. Jag har aldrig hört honom stamma förut.
Mamma:
– Du vet precis vad jag menar, och om du får med mig att göra så skall du veta att det inte blir roligt!
Jag har aldrig frågat mamma, då kring 65 år, om hon hade tänkt outa honom, eller om det handlade om hämnd mera Lisabeth Salander-style. Respekt mamma!