Jag tänker nu dela med mig om när jag blev våldtagen. Jag vill inte att mitt namn eller min e-postadress ska kopplas till berättelsen om/när ni publicerar, och vill inte heller att den delas utan tillåtelse utanför astras sida för #dammenbrister.
Det var en natt-morgon i februari 2012 när jag och min dåvarande pojkvän gick hem från en kompisträff. Vi hade träffats i ett halvår och hade flera gånger pratat om att vara ett officiellt par. Han hade under vintern för första gången sagt att han älskar mig och är beredd att jobba för en gemensam framtid, men jag var bara i början av mina studier och ville framskrida långsamt. Detta förhållande var mitt första, och jag ville därför ta mig tillräckligt med tid för att verkligen vara trygg och säker i att kombinera mitt förhållande med studier och eventuellt jobb. Han var förstående och sa att vi inte behövde fundera på framtiden nu, men att han bara ville berätta att han är seriös med mig.
Jag berättar detta för att förtydliga att vi kommit bra överens och att vårt förhållande var byggt på starkt förtroende, lojalitet och tillit. Jag ville också skapa en framtid med honom.
Efter den där kompisträffen gick vi hem till honom, eftersom jag var på veckoslutsbesök för att träffa honom. Vi pratade och myste som vi brukar göra och allt verkade som vanligt.
Under natten vaknade jag av att han var ovanpå mig, och var halvyr när jag kände att någonting var fel eller inte som det brukade. Jag insåg medan jag ännu försökte skaka av mig sömnen att han var i mig och jag stelnade till i skräck. Sedan minns jag inte riktigt vad som hände, bara att en våg av svart dimma sjönk över mig, och jag kände inte längre min kropp. Jag vet inte riktigt hurdan jag blev, men jag vet att jag inte längre skulle bli mig själv igen. Jag upplevde ett virrvarr av känslor som dansade igenom mig. Avsky.
Hat.
Förvirring.
Svaghet.
Besvikelse.
Rädsla.
Svek.
Och sedan.
Tystnaden.
Apatin som sänker sig över min kropp och som blir grunden för att jag fortfarande inte kan fysiskt röra mig om jag hamnar i samma paralysfas. Jag ser ingenting, hör ingenting, känner ingenting. Samtidigt är det en liten bit i mig som klöser, skriker, kämpar för sin överlevnad. Den skriker för den del han tog ifrån mig och som nu splittrats i en miljon skärvor som jag inte kommer att få ihop till en helhet. Bara en del av de söndertrasade, nötta bitarna har jag kvar. Den där samma svarta röken är förrädisk för den har en förintande effekt, samtidigt som den är en del av mig jag inte kan bli av med. Den sprider sig på bara några sekunder och jag förlorar alla sinnen och allt mänskligt förstånd. Jag känner mig icke-human. Det känns som att den kommer att spränga mig i bitar eftersom jag inte längre har någon kontroll över min kropp eller mina tankar. Jag är inte ens I ett vakuum, jag ÄR ett vakuum. Min kropp existerar men den finns inte. Någonstans långt borta ser jag mig själv ligga där under honom, och den där vålnaden som är kvar av mitt sinne kan inte ingripa. Lånt borta känner jag smärta som börjar mellan mina ben och sprider sig genom hela kroppen, först långsamt men sedan snabbare tills den når ut ända till mina tår och fingrar. Jag vet inte längre hur lång tid som förflutit och vad som egentligen hänt, men innan jag vet ordet av är det över och han lägger sig ner bredvid mig och fortsätter att sova. Jag sover inte på flera timmar, ligger bara med den svarta dimman som ett kvävande täcke över mig, men kan inte lyfta ens ett finger.