När jag var gulis blev jag bra bekant med en av de äldre killarna som var tutorer, han var alltid trevlig mot mig, bjöd in mig till fester och sånt. Under våren var jag på en stor studiefest och drack en hel del. Jag stötte på bland annat honom där. Plötsligt var klockan mycket, det gick inga flera bussar och jag kunde antingen bli kvar i festlokalen och supa tills morgonbussarna började gå, eller ta emot hans erbjudande och gå hem till honom och sova på hans soffa. Att fortsätta supa kändes inte som en bra idé, så jag tog emot erbjudandet, jag litade på honom, och han hade ju en extra soffa. Vid det här laget var jag väldigt full och minns inte så mycket av vad som hände då jag kom hem till honom. Vi satt på soffan och talade en stund tills han föreslog att vi skulle flytta oss till sängen, det är ju bekvämare där. Sen minns jag ingenting tills jag vaknade till av att han låg ovanpå mig och hade sex med mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var rädd, jag ville fly, men kunde inte röra på mig. Och det gjorde så otroligt ont eftersom jag hade en tampong i mig. Det tog slut, jag bara låg där och låtsades sova, tills han gjorde det en gång till, sa ingenting bara klättrade ovanpå mig och gjorde det pånytt. Jag hade jättesvårt att veta hur jag skulle reagera på det här. På grund av min minneslucka ifrågasatte jag väldigt länge om det här överhuvudtaget kunde klassas som våldtäkt, jag kan ju ha sagt vad som helst som jag inte minns, och jag sa ju aldrig nej när jag vaknade upp heller. Jag skyllde allt på mig själv tills en av mina vänner lyckades få mig att förstå att vad som hänt var fel. Lite på ett halv år senare tog han kontakt med mig efter att en av mina vänner kastat ut honom från en fest efter att jag berättat för henne om vad som hänt. Hans lösning på problemet var att erbjuda sig att begå självmord om jag ville det. Så han lyckades vända om saken och få mig att vara oroligt för honom istället för att fatta att allt han gjorde varit fel, inte minst det här sista manipulativa meddelandet. Jag övervägde i ett skede att gå till polisen, men gjorde det aldrig eftersom jag inte hade några bevis, och jag inte ville att någon annan skulle ifrågasätta om jag faktiskt blivit våldtagen eftersom jag ändå konstant ifrågasatte det själv. Idag kan jag fortfarande stöta på honom på studiefester, fastän jag trodde att han borde ha studerat klart för länge sedan. Och jag har dåligt samvete över att jag aldrig gick till polisen, för vem vet hur många andra gulistjejer han haft som offer efter/före mig.
Det här är inte det enda jag skulle kunna skriva om, på dagis blev jag dagligen trakasserad av ett annat barn (som uppenbarligen själv hade svåra problem), vilket jag inte berättade för någon före jag var 19 år gammal. Att folk ropar på gatan eller tafsar på en i barer händer konstant. När jag jobbade som sjukskötare/närvårdare var trakasserier på jobbet en del av vardagen. Det är svårt att övertyga sig själv om att ens kropp är bara ens egen och ingen annan har rätt till den, då ens omgivning helatiden säger nåt annat.