jag är 16 år. han är 35+ och min musikteorilärare, den första läraren som jag förstår något av undervisningen med. jag tycker det är så kul, känner mig smart, sedd och ser upp till honom. Någon gång börjar vi prata om ett främmande språk som vi har ett gemensamt intresse för och jag är bra på. Han ber mig lära honom lite och ber mig stanna efter våra musikteorilektioner. Jag tycker att det inte alls är konstigt först, stannar efter undervisningen och lär honom de grunder jag kan. På en ‘’språklektion’’ börjar jag märka att det är långa blickar, ‘’busiga flin’’ och han hittar sätt att komma närmare mig, det är händer på axlar och personliga frågor. ‘’Har du nån pojkvän då? nää? VA? Har du inte? Gud så konstigt’’ . Jag är en bit utanför stan, ensam i ett stort hus med denna man, kvällstid, inga grannar. Jag ljuger att jag måste till bussen och skyndar mig därifrån. Jag kände mig obekväm, maktlös och hotad. Det kändes jobbigt och som att det hela var mitt fel. Det hände ”inget farligt”, förutom att en vuxen jävla man i maktposition stötte på en minderårig. och det var alltså JAG som skämdes över det. Det blev inga fler språklektioner och jag känner mig fortfarande illa till mods när jag råkar träffa denna människa på stan.