Detta skedde för över tio år sedan. Anledningen att jag minns händelsen så tydligt är för att sonen var med. Annars hade allt helt säkert också försvunnit i detta kränkningsträsk som en klafsar omkring i:
Skulle till polisstationen för att kolla om det var sonens stulna cykel som de hittat. Kommer in, går fram till disken och berättar vårt ärende. Sonen, då 7 år, är med.
Den äldre polismannen tittar på mig uppifrån och ner, ler brett och ropar bakåt i korridoren; ”Konstapel Efternamn! Det står en RIKTIGT STILIG KVINNA här som du nog gärna vill visa till cykelförrådet, HÖHÖHÖ!” Han vänder sig mot mig och bräker vidare; ”Nu du damen får du följa med stora starka Konstapeln här ner i källaren … höhö, jag kommer och hämtar er om ni inte är tillbaka om en timme, höhö.
Jag blir stel, stram och stum. Nickar.
Sonen bredvid mig är märkbart förvirrad. Tittar från mig på polisen och tillbaka på mig. Varför pratar polisen som en tönt? Mamma stilig? Ska han få tillbaka sin cykel? Vaddå hämta oss om en timme?
Konstapeln som visar oss till cyklarna i källaren är inte helt bekväm med kollegans beteende, men säger inget, bara himlar lite med ögonen. Rufsar min grabb i håret och säger ”Nu ska vi hitta din cykel” (det gjorde vi inte), och bakom oss hör vi den äldre polismannen stå kvar och höhöa tills dörren smäller fast.
Polis polis potatisgris, eller hur var det?