Det är en söndag i september, jag är i 20-års åldern, har hoppat in och jobbat extra. Dagen är slut. Jag står i personalrummet och har bytt om när den 60-åriga chefen kommer för att tacka och säga hej då. Vi kramas, jag är en sån som alltid har kramen nära, men den här gången hårdnar taget. Han släpper mig inte utan trycker sig hårt mot mig, börjar kyssa mig och försöker föra sin tunga in mellan mina hårt slutna läppar. Jag är vettskrämd och chockad men lyckas skjuta honom ifrån mig. Tar mina saker och rusar ut med en känsla av äckel, skam och rädsla. Det blev min sista dag på den platsen men känslan av förnedring stannade kvar.
Första gången jag känner samma förnedring är jag 11 år, vi är hemma hos bekanta. Jag och den ett år äldre sonen leker på hans rum. Minns att det hela tiden kändes olustigt. Mitt i leken drar han upp mig från golvet och skuffar mig våldsamt mot sängen där han trycker ner mig, slänger sig på mig och håller mig fast i ett hårt grepp, tar på mig och försöker kyssa mig. Jag gör kraftigt motstånd och lyckas brotta mig loss och rusa ner till de andra. Blåmärkena på mina armar bleknade men inuti mig hade något brustit och såret kom att bli en hårt ärr fyllt av förnedring, avsky, skam och ångest.
De som gör oss illa har så många ansikten. Blottaren i parken. Tafsarna. Äldre kollegan som välkomnar en till det nya jobbet med frasen; Jag är sen pappa, hon där (den några år äldre kollegan) är mamma och du barnet. Kunderna på servicestationen där jag sommarjobbade som tyckte det var helt ok att diskutera min kropp, jämföra mina bröst med hon som jobbat där före mig och slänga kommentarer som att vore du min dotter skulle jag hålla dig inlåst för jag vet nog hur vidriga män är mot vackra flickor som du.
Den obehagligaste upplevelsen utspelade sig en helt vanlig dag under studietiden när jag var på väg hem och en man började cykla efter mig och kalla mig för hora. Ropa saker som jag vet nog vad du är för nån och vad du håller på med och hota med den ena saken värre än den andra vad han skulle göra med mig. Jag har aldrig i mitt liv varit så rädd, mitt bland massa människor som bara såg och vände bort blicken, ryckte på axlarna och gick vidare. Min enda tanke var att jag får inte visa var jag bor så jag gick mot torget där det pågick kickoff för det lokala ishockeylaget. Där bland folkmassorna lyckades jag gömma mig och först när jag sett att han gett upp i letandet och cyklade iväg rusade jag hem i full panik.
Känsla av maktlöshet, förnedring, äckel och skam som blir till varbölder.