Fysiska kränkningar jag har upplevt färre av (förutom det vanliga då, tafs på fester, krogar, i skolan, etc), men verbala trakasserier desto mer. Här är jag medveten om att jag ursäktar, men: det ingår lite när man som kvinna jobbar som journalist. Och för mig började det redan tidigt, då jag var praoelev på en radiokanal när jag var 14. Det var skitkul! Jag hängde alltid där betydligt längre än de 6 timmar som var max när man var prao, av egen fri vilja. Jag fick delta i sändningar varje dag. Satt med alla tre sändningstimmar, trivdes, fick höra att jag var bra på det. Det var stort, för jag är ganska introvert och osäker, tvivlar ofta på mig själv. Men detta gav mig liksom en boost – äntligen något som jag var bra på. Efter den första veckan av två fick jag ett privat meddelande på det på den tiden största finlandssvenska nätforumet. ”Du vill inte veta vad jag gör när jag hör din röst på radio”, inledde mannen bakom anonymt användarnamn sitt meddelande med. Nej, det ville jag inte men jag fick en grundlig redovisning ändå. De exakta formuleringarna har jag glömt, och går nog inte att återskapa heller för dels är forumet numera begravt men jag raderade också meddelandet omedelbart utan att besvara det. Jag tror säkert att det hade tagits på allvar om jag berättat det för någon chef eller redaktör som handledde mig, men jag tänkte att jag kanske inte skulle få medverka i sändningarna mera om jag gjorde det. Så jag lät bli. För det var ju trots allt så kul.
Jag fick senare jobb på samma radiokanal som programledare. Jag sände under en period ensam sena fredags- och lördagskvällar program som byggde mycket på lyssnarinteraktion, och var van vid att folk som ringde in och smsade var berusade. Oftast var det harmlöst, ganska ofta fick jag kommentarer om min ”sexiga röst”, eller om min kropp – eftersom jag ju syntes i en webbkamera. En kommentar har etsat sig fast som oerhört obehaglig. Den var inte sexuell till sin natur, men nog både väldigt sårande och hotfull. ”Du är så ful att man borde dränka dig i olja och tutta på”. Samma person höll på så under hela sändningen, en evighetslång negativ recension av min kropp och hur ingen någonsin kunde vilja ha mig, och hur man på bästa vis borde göra sig av med denna motbjudande kropp. Meddelandena skickades inte per sms, utan i en anonym chat, som jag valde att lämna efter ett tag i samband med att jag stängde av webbkameran, trots att det väldigt mycket betonades att det var en del av uppdraget att ha webbkameran igång. Fick under kvällens gång flera sms av lyssnare som var kvar i chatten som ville berätta för mig vad som sades och att andra sade emot. Det var jag ändå glad för. Personen skulle säkert ha gått att spåra, men jag anmälde inte. Det slog mig faktiskt aldrig att jag borde ha gjort det heller, jag betraktade det som en del av jobbet. Det var först någon månad senare, då jag berättade om hela händelsen vid en lunch som en kollega sade att det borde anmälas till bolagets säkerhetsavdelning. I det skedet var det nog för sent. Personen som skrev hörde inte av sig mer efter den kvällen, så vitt jag vet. Jag var aldrig mer inloggad i chatten och webbkameran fick förbli avstängd under mina sändningar tills jag slutade jobba där.
En gång i gymnasiet var jag och ett gäng kompisar bjudna till en fest hemma hos en väns släkting. Om vi var 16 eller 17 minns jag inte, men definitivt minderåriga. Släktingen bjöd på alkohol. Enligt min vän var han en ganska farlig person: han hade ett brett kriminellt kontaktnät samt kontakter hos polisen. Jag upplevde hela situationen, stället och mannen som oerhört obehagliga. Efter den festen hade släktingen på något sätt fått tag på mitt telefonnummer för sms:en började trilla in. I dem beskrev han hur han förälskat sig i mig vid första ögonkast, hur oerhört snygg jag var, mogen för min ålder, sexig och hur han bara ville vara med mig. Han bönade och bad om att jag skulle ge honom en chans. I många, många, många och långa sms. Han var betydligt äldre än mig, äldre än mina föräldrar. Och jag var, baserat på det som min vän berättat om honom, rädd. Rädd för att han skulle göra mig illa om jag sade nej, rädd för att bli indragen i något farligt om jag sade ja. Eftersom han ändå inte var hotfull i sina meddelanden valde jag att inte besvara dem alls. Efter ett tag slutade smsen att komma.