Den äldre kanslichefen på en välkänd finlandssvensk förening som förvaltar och delar ut pengar i Svenskfinland. Han var känd för sitt stora ”kvinnointresse” – gift förstås – och fick av någon anledning ögonen på mig på något evenemang. Där försökte han få med mig till sitt hotellrum utan resultat men fortsatte efteråt att bombardera mig med mail och sms och ville bjuda på middagar och det ena och det andra. Jag svarade alltid artigt men bestämt nej tack.
Då bytte han plötsligt taktik och då vi stötte på varandra i organisationssammanhang insinuerade han liksom att vi hade något på gång. Väldigt subtilt men med att vända sig om och titta på mig i salen när någon talare nämnde kärlek typ, eller att dyka på mig i kön till buffén och kramas och viska saker i örat (som jag inte hörde för jag har aldrig hört viskningar). Liksom som att visa att vi hade något intimt på gång. Detta gjorde han helt öppet och det pågick flera år. Jag var inte ung heller, närmare 40 än 30 skulle jag säga. Jag var väl inte så orolig för mitt rykte eller nåt sånt men det var ändå obehagligt och svårt att bemöta. Jag började helt enkelt hålla mig undan och hålla utkik efter honom så jag kunde smita iväg.
Eller stalkarna! Till exempel den unge man som i månader förföljde mig med bil när jag skulle till och från skolan första året jag studerade i en lite större stad i mitten på 80-talet. Han visste var jag bodde och när skolan slutade tydligen, körde sakta bredvid mig och skrek äckliga saker. Ignorerade jag honom blev det värre, svarade jag på finska blev det värre, svarade jag på svenska blev han helgalen. Han brydde sig inte i om någon annan var med. Jag pratade med lärare på skolan som sa att de visste vem det var och att flera tjejer var utsatta för honom ”men han gör inget annat så du behöver inte vara rädd”. Hur kunde de veta det? Alla sa att det är ingen idé att polisanmäla, de kan inte göra något bara för att han skriker saker och kör bredvid, han måste våldta eller misshandla innan de kan ingripa. INGEN enda som gick och hörde detta ingrep. Själv skämdes jag på något konstigt sätt för att han hade valt ut mig till offer. En dag var han plötsligt bara borta och jag såg honom aldrig mer.