#DAMMENBRISTER

Hela mitt liv har jag fått höra ”men kanske han tycker om dej” om en pojke varit elak mot mej. Om en pojke mobbat mej, så är det tydligen för att han tycker om mej? Vilket bra sätt att visa det på.

När jag gick på fyran, så jag var alltså 10 år, började jag och mina kompisar på den tiden att umgås med pojkarna i min klass. Inget seriöst hände, inga stora saker att diskutera, men det mesta har jag ändå helt förträngt. Jag är så ärrad av de saker dessa pojkar kunde säga. De kallade oss lesbo (som om det skulle vara fel att vara lesbisk???), och andra ord i boken. Men ändå fortsatte vi vara med dem. Jag kan ju inte tala för de andra flickorna, jag kan ju bara tala för mej själv, men själv ville jag nog inte vara med dem. Men mina kompisar var med dem så jag var också med dem. Men kände mej inte alls trygg. Och om det var något problem så fick jag som flicka höra att ”de tycker ju om dej”. Ja precis, för om någon pratar skit om dej och säger fula saker till dej så tycker dom ju om dej? Om någon säger att ”vi kommer dit om din kompis int e där” så betyder det ju egentligen att dom vill vara med mej? Tack för den visdomen.

Detta fortsatte tills högstadiet, när vi fick rösta vem vi ville ha på vår klass och jag bad till alla gudar att jag skulle komma ifrån dessa människor som orsakat så mycket skit i mitt liv. Jag kom på en klass med bara en annan från min förra klass och kände lättnaden i bröstet. Nu fick jag nya kompisar.

På min nya klass fanns det såklart en ny grupp med pojkar. En av dessa pojkarna började jag tycka om under sommaren före 7an. Tänker inte dra denna historia för den är sedan långt tillbaka bara utmattande och onödig, men det slutade inte så som jag hoppades. Jag fortsatte dock att tycka om honom. Under året som gick pratade han skit, sa att jag var ful (eller så uppfattade jag det) och när jag tog upp detta med min klassföreståndare fick jag höra att ”han tycker ju om dej”. Vid det här laget började jag bli väldigt trött på att höra detta. Hur ska man acceptera att en pojke som behandlar dej som skit tycker om dej? Hur ska någon acceptera detta?!

Denna pojke hade också ett kompisgäng, med två pojkar som var ett år äldre än oss. Dessa pojkar mobbade alla och sexuellt trakasserade många flickor i min skola, men de fick fortsätta med det för sa man till om det så fick man höra samma ramsa. ”Kanske dom tycker om dej”.

Dessa pojkar hade en sån tradition, att när någon i deras gäng fyllde år så brukade de ”facerapea” den personens facebook (alltså ta över personens facebook och skriva saker som ”jag är homo” och skicka sexuella trakasserier åt flickor från skolan). På åttan hände detta åt mej. Jag satt på dator, hade facebook öppen och pling, fick ett meddelande. Jag har bara berättat åt en person exakt vad dom sade, och jag tror inte att jag någonsin kommer lyckas upprepa de orden, men det var saker om mitt könsorgan och saker jag hoppas att ingen annan någonsin måste höra. Jag visste ju att det var de två pojkarna som var ett år äldre än mej som stod bakom detta och jag kände mej så otroligt äcklig. Även nu, 5 år senare får jag ångestkänslor av att tänka på vad de sade. Usch. Usch. Usch. Hur kan någon vara så äcklig? När jag kom till skolan nästa dag kom pojken som hade fyllt dagen före och sa ”du vet väl no att de int va jag som skrev dedä igår”. Såklart jag vet det, men något måste ju ändras så att inte andra tvingas läsa sådant. När jag gick om pojkgänget skrattade de. Vi alla visste vad de hade sagt om mitt könsorgan.

Jag var så rädd, så äcklad att jag inte trodde jag skulle klara av en dag till, så jag berättade åt min favoritlärare. Äntligen, efter att ha hört ”men han tycker ju om dej” i flera år så tog någon mej seriöst. Pojkarna slutade med dessa trakasserier efter en väldigt lång och pinsam uppläxning av rektorn. Men när min favoritlärare berättade åt min klassföreståndare att jag skulle åka hem pga vad som hade hänt så hade hon nerver att säga ”de tycker ju kanske om dej”. Jag skrattade henne rakt upp i ansiktet.

Jag vet dock att jag hade tur som hade en lärare som tog mej seriöst. Jag hade tur som vågade berätta för en lärare vad som hade hänt. Alla andra har inte samma tur. Och därför måste vi också ha en diskussion om hur det är okej för pojkar att vara elaka och trakassera flickor eftersom ”de tycker om dej”. Nej, nej och åter nej. Ska vi verkligen lära 10-åriga flickor att om pojkar bråkar och säger fula saker så är det för att de tycker om en? Ska vi verkligen låta pojkar vara hemska människor för att ”pojkar kommer alltid vara pojkar”? Är det meningen att vi ska acceptera detta?

Vad som är värst är att det så ofta är kvinnor som säger detta. Kvinnliga lärare, mammor, såna som själv har söner. NEJ. Istället borde dessa pojkar hållas till högre standard. En pojke ska inte kunna trakassera en flicka och tro att han kan komma undan med det. En pojke ska inte kunna slå en flicka och komma undan med det eftersom han troligen tycker om denna flicka. Vi kan göra bättre än så. Om en flicka slår en pojke så är det ju inte för att hon tycker om honom. Nej då är det nog något fel på flickan.

Vi måste bli bättre. Vi måste se till att våra systrar, döttrar, vänner, släktingar tas seriöst och inte avvisas med repliken ”han tycker om dej”. Vi måste se till att flickor inte växer upp och tror att det är okej att bli mobbad av en pojke, för att han tycker om henne. Vi måste se till att lärare tar sexuella trakasserier i skolor seriöst, och att det inte avvisas för att pojkar alltid kommer att vara pojkar. Nej, pojkar kan uppfostras till män, precis som vi flickor uppfostras till kvinnor och lär oss att respektera andra.

Vi måste göra bättre. Vi kan göra bättre.

Jag var över 50 inte snygg smal och ung (åtråvärd) bara vanligt vänlig och artig och gick ganska aktivt i kyrkan. Då fick jag plötsligt ”heta” konstiga sms mitt i nätterna från min gifta präst. Han ville ha mej i sin famn och i dushen, bjuda mej på middag mm. Han sa också framför äldre församlingsmedlemmar hur han så gärna sku sett mej tvätta hans rygg i dushen. Sedan plötsligt bad han mej inte komma så ofta till kyrkan för det var så svårt för honom att se mej där. Om jag kom bad han mej undvika honom – nåmen hur är det möjligt vid nattvard o när han stod o hälsade alla välkomna… Inget trevligt alls en person som man ska kunna ha förtroende för i livets alla skeden. – som tur har han flyttat o gått i pension. Jo, jag funderade på att tala om det här för förtroendevalda men valde att inte göra det. Höll mej undan istället för att inte göra saken värre.

Det var en tonårsefterfest. Jag gick för att få sova över någonstans. Jag kom in i lägenheten och däckade på soffan. Efter ett okänt antal timmar vaknade jag av någons fingrar inne i mig. Han ledde mig in i sovrummet. Jag halvsomnade, och efter ett okänt antal minuter låg jag vid fotändan av sängen och grät. Varpå några kompisar kom in i rummet för att ha gruppsex med killen. Jag som låg vid fotändan av sängen och grät, vacklade energilöst ut ur rummet. Dagen därpå berättade jag om händelsen till en tjejkompis, som skrattade åt mig. Jag försökte berätta till en annan tjejkompis, som sa att jag kanske missminde mig. En tredje kompis sa att jag ska vara försiktig med vad jag säger, för jag var ju ändå hos honom och gett signaler. Kanske jag borde ta lite eget ansvar. Så jag trodde på att jag bara missmindes. Kanske för jag skämdes över att jag förlorat min oskuld till honom, haft sex med honom. Jag måste ju för fan börja bli bättre, vara bättre. Men jag kunde inte. Det var för mycket. Livet var för mycket. Jag var för mycket. Jag ville ingenting annat än försvinna. Jag hatade alla, men hatade mest mig själv. Efter ett okänt antal månader frågade killen sedan om han våldtagit mig, för mina kompisar hade sagt att jag anklagat honom för det. Jag sa nej såklart inte och skrattade generat. Därefter pratade jag aldrig igen om det i Svenskfinland.

På lågstadiet blev jag trakasserad av ett killgäng. En incident var då de låste in mig i ett rum och kände under mina kläder. Medan en annan kille höll dörren fast. När jag försökte få hjälp av klassläraren frågade hon bara ”gjorde du något tillbaka”. Eftersom jag blivit en aggressiv liten flicka på grund av andra erfarenheter hade jag självfallet skrikit och sparkat. ”Då kan vi inte hjälpa dig”, sa hon. Så vi gick till rektorn med mamma. Han var mer än villig att hjälpa mig. Men började ringa om kvällarna för att berätta att jag var hans favoritelev, hans stjärnelev. Så jag fick inte ta hans hjälp. Istället blev jag utan.

Min första pojkvän tjatade sig ofta till sex, och krävde att vi skulle testa nya grejer hela tiden trots att jag sa nej. För varje nej blev han surare och surare och det slutade varje gång med att jag gick med på det han krävde. Efteråt kände jag mig alltid illamående och smutsig. Han motiverade allting med att det han ville göra var normalt, man såg ju det i porr hela tiden, och att alla andra gör det. Jag var onormal som var så mån om min integritet. Att förövrigt ta min njutning i beaktande var aldrig viktigt, inte viktigt att vänta på att jag var våt och det var ok att jucka på hur hårt som helst trots att jag sa att vi måste ta det lugnare pga smärta. Fick istället höra klassikern ”förlåt, det är bara så skönt”.

Äldre manliga släktingar till mig har under hela min uppväxt kommenterat min och andra kvinnors kroppar. Om min mer i stilen: om du gör si eller så gillar män det, eller, du är snyggare si eller så, och oj du börjar ju bli kvinna osv. Om andra kvinnor, tex. bilder i (nyhets)tidningar: hennes rumpa skulle jag gärna sätta tänderna i osv. När jag kom i puberteten uppmärksammades mina bröst av gubbar som inför andra släktingar tog på mig och följde efter mig, då jag demonstrativt gick undan, och gjorde tafsrörelser i luften mot min bak och mina bröst. Ingen ingrep och jag visste inte vad jag skulle göra. Var väl ca 13. Andra gånger har en av dem utan att knacka ”råkat” komma in i rum där jag bytt om då han vetat om det. Samma gubbar kan inte ta släktens kvinnor på allvar, våra bedrifter och åsikter är aldrig nånting att prata om, allt vi gör och säger nedvärderas och förminskas. Vet också om att en av dem har betett sig aggressivt mot kvinnor. Som tur har jag besparats det.

Jag var 16 år. Jag hade väldigt dåligt självförtroende och självkänsla, var överviktig, hade blivit mobbad för det länge och trodde ingen kunde älska mig. Tills jag träffade honom. Trodde jag kunde lita på honom, trodde han tyckte om mig på riktigt. Det visade sig att han ville bara utnyttja mig. Han var nästan 10 år äldre än mig. Vi var ute på en promenad en lördag kväll (jag var lite full) då han drog mig in i skogen och ville ha sex med mig. När jag ser bakåt tänker jag att ”fan vilken dum, desperat efter kärlek- liten flicka jag var” för jag gick med på det. Men jag var oskuld och hade aldrig haft en pojkvän förr, jag trodde detta är vad man gör när man har pojkvän. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Han kastade ner mig på marken med magen före och tryckte upp den i baken på mig, vilket jag sa att jag inte ville. Så jag blev rädd och började kämpa mig bort. Men han höll ner mig. Jag var chanslös. När jag slapp bort från hans grepp skyndade jag snabbt hem och berättade för min bror vad som hänt. Han var ända jag kunde lita på, och jag skämdes så. Jag ville inte att någon någonsin skulle få reda på vad som hänt. Än idag skäms jag, varför?! Jag gjorde inget fel.

Nu är jag 50 och för åtta år sedan bloggade jag om sexualitet och teologi, på en av finska kyrkans mediala bastioner. Jag tyckte det var en härlig kamp att föra i skrift, fast jag aldrig skulle klara av det med att ”säga” och ”debattera” verbalt.

Det roliga – tvetydigt roliga – var att rent intellektuellt, på ett teologiskt plan så kunde ingen annan bloggare eller debattör ”ta ner mig”. De var alltid män, eller oftast. 1 på 100 kvinna, kanske. Och nog fattade jag ju det att en kvinna ”utifrån världen” som skriver om sexuella rättigheter som om det vore nåt härligt och angeläget, får ett stigma. Men den verkliga risken var nog att skriva om teologi. Männens arena, totalt. Och finesserna för att få mig att låta som valhänt och obildad – var ganska plumpa mången gång, men så är ju debatt och polemik annanstans också. Och det är det jag menar, det är lika där inne, i religionens mysvärme.

Jag skrev med en vrede, som kommer sig av att veta hur mycket tystnad och tvång till tystnad det finns i kyrkan, angående sexuella övergrepp.

Ändå började jag höra kritikerna också inne i mitt huvud. ”Varför måste du alltid skriva om sex?”. ”Det är nåt fel på dig”. ”Galen kvinna”. Kanske mina egna röster? Kanske andras?

Sen blev jag avstängd från den bloggen, för att jag satte upp ett fotografi (av mig själv) för att illustrera kroppspositivitet. Vi gjorde den bilden i Pride Park 2009, jag och min kollega ”in crime” som var fotograf och konstnär, helt öppet stod vi och målade min hud den dagen i regnbågsfärger och satte in symbolbetydelser, som t.ex. att det gick röda blodådror från min mun till brösten i Frida Kahlo stämning, som hade att göra med att jag ammat mina tre barn. Och så fanns det en stor grön fläck vid strupen, som ett skotthål med en svart kärna, som handlade om att bli tystad som kvinna och inte få tala ut. Jag såg ”konstverket” på min hud som en slags bild av en modern Madonna, på samma sätt som Madonnan Maria på många altartavlor från medeltiden, visar sitt bröst som en symbol för näring och skydd.

Och förstås regnbågsfärgerna på huden, de betydde att ingen ska bli diskriminerad för sin hudfärg. Jag var liksom klädd i färger. Och lila sammetslångbyxor. Men ingen blus.

Sen trodde jag i min naivitet att jag skulle få föra en teologisk och intellektuell diskussion om betydelserna i bilden, men i stället hände följande.

Chefredaktören för den kristna tidningen- då en gammal man med mycket status – skrev en artikel i en finlandssvensk dagstidning, på debattsidan, där han sade att ”(mitt namn) passar i en herrtidning”. Alltså en porrtidning. Och med hans religiösa referensram, så innebär det att han i princip sa ”vitun huora” åt mig. Så kändes det. Och jag upplevde hur jag bara blev bröst allt igenom och fråntogs mitt huvud, min möjlighet och min motivation att möta kritiken jämbördigt, få göra en bildanalys, få beskriva de teologiska innebörderna – istället halshöggs jag på nåt sätt, all hjärnkapacitet uteslöts.

Inte för att jag lät det ske så där bara, jag loggade in på bloggarna under pseudonymer för att kunna försvara mig själv och säga det jag inte fick plats för. Och jag försökte försvara mig i en 10 minuters sändning på en nyhetsstation.

Där satt också då chefredaktören med en bunt papper, mina texter. Fast reportern uttryckligen sagt (åt mig) att man inte ska ta med sig nåt material in i studion. Och så får jag höra chefredaktören läsa upp en kort text av mig, som enligt honom förklarar varför jag är oanständig och vulgär och porrig.

Han läser upp en text där jag svänger om ett ställe ur Bibelns Gamla testamente, där Gud skäller på kvinnor för att de har ”månfester” och använder ”förgyllda statyer som älskare”. Jag var så arg på den där texten, för den hånar menstruationsceremonier i kvinnogemenskaper och kvinnors fascinerande traditioner redan från urtiden, att klara av sin sexuella njutning utan en levande manslem, utan samlag, utan män! ”Statyer av guld” och ”månfester” betyder festligheter där kvinnor samlats för att fira sitt kvinnovarande – UTAN MÄN.

Nå, så jag svänger på orden och sätter in män istället för kvinnor i texten, där Gud ger dödlig kritik. Och så ändrar jag månfester till fallosfester. För att läsaren ska förstå hur fel det står om kvinnor i den där bibeltexten, genom att höra det hela via vad ”som kunde ha” skrivits om män, men som aldrig skrevs – för att de har varit de priviligerade, vars sinnlighet man inte hånat.

I stället för att fatta att det är bibeltexten som är vulgär från början – texten om kvinnor, om att kvinnor är skökor om de firar månen och statyälskare – så säger den här mannen som har all ställning, makt och ordets makt också och som säkert sitter i både politiska organ och diverse loger, att det JAG skriver är oanständigt.

Han plockar ut min text, han vägrar förklara helheten den är skriven i där jag både före och efter de där några meningarna om män (istället för kvinnor) formar de orden som egentligen bode få finnas och höras om våra fina kroppar och njutningar. Hur fantastiska vi är alla, och hur mycket pepp vi behöver för att få höra trivsamma saker och ting om våra kön, istället för måntidskritik och statyälskarhån.

Nå, för att göra en lång historia lite kortare så är det här inte en berättelse om fysiska sexuella övergrepp, men nog om strukturellt våld, patriarkaliska hierarkier och om hur jag trodde jag skulle få slåss på samma arena som männen – som en gelike. Men istället blev förklarad som bröstbärande kropp utan tänkande huvud och passlig att användas i sexuellt upphetsande material för heterosexuella män (herrtidning).

Senare raderade dagstidningen ordet ”herrtidning” från nätversionen av chefredaktörens debattartikel.

Men ännu då och då idag, då jag är i teologisk debatt med män så kan dom ta ”fram” sitt ultimata vapen och dänga till, så jag blir avpolletterad för att jag visat brösten. En sån kvinna behöver ju en man inte diskutera seriöst med.

Jag har också varit med om att hålla workshop i ett helt sekulärt samfund, om sex och samlevnad, då nån från samfundets styrelse ringer och varnar arrangörerna med orden ”vet ni inte vem hon är, vad hon GJORT – går i sådana där marscher (Pride, alltså)”.

Det jag vill ha sagt nu angående min egen berättelse, som på sätt och vis är tokrolig? är att den samtidigt gör mig så trött på alla dom diffusa och under ytan varande tricken av makt, som kan användas så lätt ännu idag. Och för att det får mig att skämmas över mig själv och känna mig mindervärdig, så att jag dömer ut mig själv i situationer där jag kunde ta plats. Ännu i dag. För jag blev inte enbart definierad mot min vilja, jag blev fråntagen ordens spelrum. Och jag blev straffad för att jag inte ”bara” ville ta min plats på porrarenan, utan ”också” hade oanständigheten att tänka mig att jag har nåt ATT SÄGA SOM ÄR VIKTIGT. Och att jag kan, får och vill säga det med min kvinnokropp!

Det spökar ännu, inte det att typen chefredaktören förvisade mig till en herrtidning, men för att han vägrade möta mig som en jämlik, som kunde ha tagit debatten och argumenterat för min sak. Istället måste jag hitta kryphålen för att komma tillbaka in på bloggforumet där diskussionen om min kropp pågick för fullt.

Och jag började tänka sådant som ”å herregud vad har jag gjort?” och ”jag kommer aldrig att komma vidare ur den här skammen” och ”vad ska mina söner tänka?”.

Hur får man ut sin vrede över sånt här? Jag får lust att hugga ved och skrika så en hel skog faller.

Istället har jag faktiskt börjat räkna hur många gånger Gamla testamentets olika böcker berättar att Herren Gud kallar sin hustru, sin älskade för sköka och hora (det finns ett sådant språk där, Gud framställs som make och älskare och staden Jerusalem som älskad älskarinna och hustru).

Herren säger ofta åt hustrun att hon är en sköka.

”Vitun huora”.

Och Herren hotar henne med våld, för att hon (staden) blivit mångkulturell och multireligiös (olika religioners och raser smältdegel). Han kallar henne för hora och hotar med att riva fram henne ut på ett torg, slita av henne kläderna och söndra hennes kropp – tillsammans med hennes ”älskare” (alltså andra religioner och andra traditioner). Han t.o.m. säger åt henne att hon inte beter sig ens lika anständigt som ”dom andra prostituerade skökorna” som faktiskt ”tar betalt” för sina tjänster – utan hon ”ger gratis” och hon ”ger älskarna gåvor och betalar dem, istället för tvärtom”.

De här detaljerna finns mest i Hesekiels bok.

Men det känns som om upplägget är lika verkligt ännu. Att bli förklarad som duglig att figurera i material som män använder för att onanera.

Jag är själv på riktigt ännu både full av helig vrede över allt. Och en bit av mig tycker synd om mig också, medan en annan bit av mig tycker att jag får skylla mig själv och en tredje bit faktiskt ännu väntar på den ultimata dagen att ge igen. En fjärde bit känner att den bästa av världar nog vore den där vi kvinnor får gå så nakna som helst, ta fram brösten för att amma eller för att gå i prideparader eller bara för att lufta våra instängda bröstvårtor, utan att för helvete bli minimerade till ett kön som finns till för någon annans lust.

Det här är ett exempel på strukturell objektifiering och sexualisering. Och avsaknaden av platformer där kampen kunde vara jämn och rättvis.

Vi stiger underifrån. Och speciellt om vi inte vill passa in.

10 år gammal. Pojkarnas gympalärare kommer ständigt in i flickornas omklädningsrum för att fråga om ”någon av oss behöver hjälp, hehe”. Han ser läskig ut. Han är en lärare som killarna gillar massor, men som så gott som alla tjejer är rädda för. Han har som vana att börja massera tjejernas axlar på rasterna och han ser en aldrig i ögonen – han stirrar endast på ens ännu outvecklade bröst. Han ser jätteläskig ut.

11 år gammal. I lågstadiet hamnade vi tjejer i en diskussion, en ”puhuttelu”, om att sluta klä oss provocerande. Det var två kvinnliga lärare som höll puhuttelun, och de sa åt oss att det måste hållas nu eftersom ”pojkarna får svårt att koncentrera sig”. Vi visste alla vem som får svårt att koncentrera sig – dendär jävla äckliga gympaläraren.

De berättade för oss om ”simpparområdet”, alltså att ingen får röra en på baddräktsområdet utan ens lov. Jag frågade om baddräkten kunde ha breda axelband. De sa nej.

De sa åt oss att det från och med nu skulle vara förbjudet att gå i ärmlösa toppar i skolan, och förbjudet att använda korta kjolar och smink. Om vi tjejer ville ta av oss vår långärmade så måste vi fråga lov av en lärare. Oj vad dendär gympaläraren ville börja övervaka raster efter att denna regel infördes.

12 år gammal. Jag har fått nog av att bli tafsad på av min morfar. Han gör det alltid om jag kommer nära honom, och nu vill jag inte längre krama honom hejdå. Morfar är sjuk, har svår cancer. Mamma och pappa tycker jag ska sluta larva mig och krama honom före vi åker hem eftersom ”det kan vara sista gången jag ser honom”. Jag måste fortsätta krama honom trots att jag haft obehag för honom och varit rädd för honom så länge jag kan minnas. Morfar rör sig med hjälp av kryckor, och jag minns att jag som riktigt riktigt liten sprang iväg från honom och gömde mig. Jag kunde höra då han närmade sig efter som kryckorna lät på ett speciellt sätt.

Varje gång jag kommer inom morfars räckhåll tafsar han på mig. Min rumpa, mina bröst, mina lår. Han pussar mig. Han vill att jag ska sitta i hans knä. Han är också läskig. Han ser på samma sätt läskig ut som gympaläraren.

Morfars angrepp fortsatte tills han dog då jag var 16 år. Jag var så lättad. På hans begravning grät jag, men inte för att han var död. Jag grät för att han kom undan med all skit han gjorde mot mig, mina kusiner, min mormor, min mamma – alla kvinnor inom hans räckhåll. Han var saknad trots att han var ett svin. Jag grät för att det är fel.

Genom högstadiet och gymnasiet skedde ”småsaker”. Cat calling, oönskade tafsningar och närmanden, blottare…

Då jag började jobba som städerska på en stor fabrik var det jobbigt. Jag var 16-17 år gammal och städade fabriksarbetarnas omklädningsrum samt kontorsutrymmen på fabriken 2 gånger i veckan. Det var riktigt obehagligt. Jag jobbade ensam. Förutom att arbetsförhållandena var minst sagt ifrågasättbara, var bemötandet av mig på fabriken obehaglig. Fabriksarbetarna var uteslutandevis män. De var mycket vänliga – för vänliga. Inte alla av dem, men majoriteten. Jag hörde att de pratade om mig, om hur bra min rumpa såg ut då jag lutade mig över bordet för att torka damm av det och dylikt. De gick omkring nakna och skrattade då jag blev klart generad och inte visste vart jag skulle titta. En av dem ville alltid prata med mig, så pass att om han såg mig på stan stannade han bilen för att prata. Inte heller han kunde se mig i ögonen. Kanske klädde jag mig för provocerande – jag följde ju inte dedär lärarnas regler från lågstadiet.

Som 18-åring började jag sommarjobba på en fabrik. Jag jobbade där varje sommar tills 20-års ålder. Jag blev flörtad med och skämtad med/om. Jag blev också behandlad riktigt dåligt av specifikt en man i maktposition. Han var ett verkligt misogynistiskt svin. Det var allt från att ifrågasätta mig, mina framtidsplaner, och mitt liv till att ordinera mig att göra s.k. ”kärringjobb” som att städa upp efter de andra. Jag anmälde honom till chefen men dåvarande chef gjorde inget. Senare chefen ingrep, tack och lov.

Vårdarjobb har jag haft sedan 17-års ålder. Trakasserier är vardag för vårdare. Det är en väldigt svår position att vara i. Då jag pratat med kollegor har jag ännu inte träffat en enda vårdare – varken kvinna eller man – som inte utsatts för trakasserier eller övergrepp på arbetet. Det är ett verkligt problem och hot i vårdarbetet, men det tystas ner och pratas inte om. Jag skulle vilja starta ett projekt i framtiden som skulle behandla detta ämne, och på något vis hitta stöd för oss som i vårdarbetet utsätts för trakasserier och övergrepp.

-Jag var ca 10 år då jag gick hemåt med min kompis, i en stad där man som barn på 80/90-talet gick eller cyklade själv till så gott som alla ställen. Vi mötte en man som var min mammas bekant via jobbet. Han var alltid lite konstig tyckte jag och där stod han nu i parken framför oss på sandvägen och slätade sig mellan benen. -”Vill ni känna på den här”? frågade han flera gånger av oss. Vi stelnade till först, sedan sa jag typ ”Är du sjuk i huvu eller?” och sprang allt vad vi orkade förbi honom. Vi pratade lite om det med min kompis, hur konstigt det var och hur konstig gubben var. Men jag berättade inget hemma och har aldrig berättat detta för någon efter det. Mannen var aktiv inom församlingen och min mammas arbetsplats, hade fru och en dotter som var lite äldre än jag och jag minns att jag var lite rädd att det skulle komma fram att jag sagt att Är han lite sjuk i huvu eller. Det var väldigt tabubelagt.

-Jag var ca 10 år då jag och min storasyster (14 år) skulle intverjuas för tidningen för vi hade varit duktiga i orienteringstävlingar. Den finlandssvenska reportern, aktiv lokalpolitiker, mötte oss vid motionsslingan för att få bra foton i skogsmiljö. Han tog lite foton och sen tyckte han att vi kan sköta intervjun i hans bil. Min storasyster satt fram och jag på baksätet. Han frågade lite frågor och sedan tyckte han att jag kan gå ut och vänta så kan han fortsätta intervjua min storasyster. Jag kände mig lite dum, visste att jag inte varit lika bra i tävlingarna som hon. Jag väntade utanför och efter en tid kom min storasyster ut. Vi pratade inte desto mer om det. Senare fanns det några familjer som ställde reportern till svars för trakasserier av unga sportande tjejer. Jag har aldrig berättat om vår upplevelse med honom och kände länge dåligt samvete för att ha gått ur bilen då han bett om att få vara på tumis med min storasyster. Våra föräldrar nämnde aldrig saken. Reportern var senare en tid riksdagsledamot men fick avgå pga trakasseriryktena och omkom på lite mystiskt vis ganska kort därefter.

-Under min barndomstid fanns en man i vår stad som även var högstadielärare. Han krafsade sig kroniskt mellan benen och var ökänd. Han skjutsade oss ibland till orienteringstävlingar och var med på tex bussresor till större evenemang. Han kunde sitta och onanera bakom en gardin i bussen och titta på någon kvinna. Han satt ofta med kikare på badstranden. Alla skrattade lite åt honom och skämtade om hans sätt. Men ingen vuxen tog tag i saken och sa ifrån. Det bara pågick, i flera år och pågår säkert än idag.

-Bilskoleläraren hade tagit min storasyster på låret då hon kört. Då jag tog körkort berättade samma lärare hur fin och liten min storasyster var. Jag kände mig äcklad varje gång jag skulle övningsköra. Han bjöd varje gång på pastiller och till sist sa jag alltid nej och då konstaterade han: Ja det är svårt att suuuuga och köööra samtidigt.

-Under min uppväxt med finskspråkig pappa och finlandssvensk mamma har sexuella trakasserier varit tabu. Pappa kunde småskrattande ibland nämna om någon lärare han haft i folkskolan som ”gillade småpojkar”. Mamma fördömde en grupp tjejer som hade gått ut med avslöjanden om en skriftskolepräst som trakasserat dem. Hon menade att tjejerna bara ville vara elaka och ljög för att föra prästen i dåligt ljus. Jag har tyvärr anammat detta och varit väldigt tyst och blind för sexuella trakasserier själv. Ända tills jag fick egna barn. Nu är jag rasande!

Högstadiet är en tid då pojkar slog en på baken, försökte röra i och ta på brösten. Här kom bekräftelsebehovet fram, jag tyckte inte om det och ville inte, men samtidigt ville jag ju få uppmärksamheten för annars var jag ju ful/fet och annat som snurrar i en tonårshjärna..

Kom i kontakt med en äldre kille via en rad olika händelser, jag var 15 och han 21. Det började oskyldigt och vi hade kontakt via meddelanden, vi började sällskapa. Han var omtänksam och försiktig. Men under vårt förhållande ändrade det, jag fick biverkningar av p-pillren jag åt och var väldigt torr och hade ingen sexlust. Det var ju mitt fel, jag märkte hur han blev irriterad när jag drog mig undan för att det gjorde ont och började bita ihop. Låste ofta in mej i badrummet och grät för det bara brände i underlivet.

Den största förändringen kom då jag blev myndig och själv kunde gå på krog. Han blev svartsjuk, skrek på mej, sa inget till mej. Det tog slut därefter.

Jag var förstörd och mentalt sönder pga en misshandel av en annan man som skedde under det förhållandet, han var kring 40 och misshandlade mej psykiskt i ett års tid var jag utövade min hobby. En dag brast det och han slog mej i ansiktet, tyvärr inte tillräckligt hårt för det blev inga märken, så han blev aldrig dömd. Mitt ord mot hans. Polisen undrade om det kunde vara svartsjuka, om han ville ha mej. Minns hur han en gång fotograferade mej och en kompis utan lov..

Jag hamnade in i ett nytt förhållande med en jämnårig kille som psykiskt misshandlade mej. En av de mest förnedrade jag blev utsatt för var då han rev upp dörren till duschen där jag stod och skällde ner mej! Han hade tagit min telefon och läst alla mina gamla meddelanden som min första pojkvän hade skickat åt mej  just efter att det tagit slut. Han skällde ut med för att någon annan saknade mej..

Jag fick inte träffa min bästa vän då hon hade dåligt inflytande på mej, var jag och utövade min hobby och det drog ut på tiden ringde han direkt, eller väntade och korsförhörde mig då jag kom dit. Och skällde ut mej. Hände flera gånger att han tvingade sig på mej, jag bara låg där och tittade bort. Han bara fortsatte, försökte kyssas men jag såg bort. Hur kan man fortsätta då?

Jag hade en stark mamma som såg hur illa jag mådde, som stöttade mej och fick mej att inse att det går inte.

Otaliga gånger det kommit påträngande män på krogarna som tar sej rätten att tafsa och klämma..

Skulle kunna skriva hur mycket som helst.. Finns mycket man varit med om som inte är okej, men samhället har indirekt sagt att så är det, det är okej. Det måste ske en ändring!