#DAMMENBRISTER

Föräldern i min väns hem som kramade om mig bakifrån vid frukostbordet och masserade mitt ena bröst som nyligen hade börjat ta form när jag var barn och sov över hos en vän.

Han som tog tag i mig och brottade ner mig på marken under en bro, ställde sig ovanför och höll mig nere med orden att han inte släpper före jag har kysst honom.

Han som grävde ner handen innanför mina trosor och försökte trycka fingrarna i mig i ett fullsatt rum och tryckte ännu djupare när jag la benen i kors och knep ihop dem samtidigt som jag tog tag i hans hand för att ta bort den.

Han som drog till sig min hand och gnuggade den mot sitt stånd på krogen.

Han som sa att jag inte får vistas i samma rum som honom ensam för att han är så kåt på mig så han kommer att våldta mig isåfall.

Han som masserade mina axlar och sen mina bröst.

Han som olovligt kröp ner i samma säng som mig, började ta på mig innanför kläderna och sa att vi ska knulla trots att jag tydligt sa åt honom att sluta och visade min ovilja.

Och han, och han, och han. Skrevgnugg, dra ner urringningen, utnyttjande av sin ställning för att förminska en till hans belåtenhet, sexistiska kommentarer och förolämpningar som förväntas höra till det ”normala”. Det är så fel att det är så vanligt förekommande att man då det skedde inte alltid förstod vad som var fel, fast man kände att det inte var rätt. Det är fel att jag i skrivande stund tänker ”det där var väl inte så farligt” efter att ha läst vad så många av er andra har hamnat ut för.

När jag var ca 5 år utsattes jag för övergrepp av min egen pappa.

Under så många år har jag försökt förtränga och förminska min egen erfarenhet av sexuellt övergrepp. Har i litteratur och dokumentärer hittat berättelser som är så mycket värre än min egen. En psykolog jag gick hos en gång avrådde mig t.o.m att gräva för mycket i det, så att jag ”inte skulle spendera för mycket tid på att se mig själv som ett offer”.

Lite svårt när jag ännu idag som 31-åring ibland har återkommande mardrömmar, när dylik beröring av min man ännu kan trigga igång obehagliga minnen. Trots terapi, bearbetning osv.

Lågstadiet: Killarna i vår klass tafsar på oss tjejer varje dag, skriker saker åt oss, om våra kroppar, med syfte att förnedra oss, ingen gör något åt saken, vår klassföreståndare försöker men de mobbar henne också, trakasserierna fortsätter dag efter dag och år efter år, i sexan skriker en kille mej rakt upp i ansiktet: ”Du är tolv år och har inga bröst! Hur kan du leva med dej själv?” Många år senare ligger jag med killen i fråga (för att få bekräftelse?). Inte enbart på grund av detta, men absolut inte oberoende av det, utvecklar jag allvarliga ätstörningar.

Högstadiet: Det är inne med låga jeans och stringtrosor som sticker ut över byxkanten. På rasterna jagar killarna oss tjejer och försöker dra i banden på våra trosor. De raster jag inte blir jagad av någon skäms jag, känner mej inte tillräckligt snygg, inte ens värd att trakasseras.

Gymnasiet: Det är penkis, jag går i ettan och killarna i trean ska utse ”årets sötnos”. Vi som är nominerade ska ge några av killarna en lapdance inför hela skolan. Jag ”vinner”. Året därpå är jag tydligen inte söt längre, utan bara provocerande. Jag blir utsedd till årets slampa eller något liknande. Också här krävs någon slags sexig dans inför den samlade elevkåren.

Också gymnasiet: Jag är full på en fest. Kommer hem med bara en strumpa och trosorna åt fel håll, minns inte vad som har hänt. Nästa dag ringer en kille och ber om ursäkt för ”det han gjorde”. Jag spelar cool och skrattar bort det hela, säger att det är lugnt, vill inte vara jobbig, vill inte medge att jag inte minns, känner skuld och skam, berättar aldrig för någon.

Och så vidare och så vidare under studierna och i arbetslivet, trakasserierna genomsyrar alla aspekter av livet.

Förhållanden: Jag och en pojkvän bråkar på vår hotellrum under en semesterresa. Han tar strypgrepp på mej och slänger upp mej mot väggen, kastar sedan ner mej i sängen och håller fast mina handleder ovanför huvudet samtidigt som han spottar mej i ansiktet. Jag känner mej extremt utsatt, på andra sidan av jorden, ensam med honom.

En annan pojkvän tar tag i mina vrister då jag gömmer mej under täcket efter ett nattligt gräl. Han drar ner mej ur sängen och slänger omkring mej i lägenheten så jag slår pannan mot en hylla och börjar blöda. Jag försöker ta mej ut, han blockerar dörren. Jag blir skiträdd, han har en galen blick, jag försöker ringa någon men han kastar min telefon i golvet så den går sönder. Till slut lyckas jag ta mej ut ur lägenheten, panikslagen och gråtande, då en granne kommer emot mej i trappan och skäller ut mej för att vi för sånt oväsen mitt i natten.

Jag var tolv år. Det var min första erfarenhet av att höra till ”kvinnovärlden”. Den sommaren kom vi hem från landet för att handla och jag skickades ut på ärende till köpcentret av mamma. Jag klädde mig i min fina avslutningsklänning – den var kort och hade blivit ännu kortare och lite trång under sommaren – och sprang och skuttade mot köpcentret genom parken. På gatan, där parken tog slut efter en backe som jag skuttade ner längs, stod en bil parkerad. Mannen vid ratten vevade ner rutan på passagerarsidan. Han frågade mig om vägen någonstans (minns inte vart, men visste vägen). Uppfostrad att vara artig lutade jag mig inåt, böjd, med handen på den nedvevade fönsterrutan, och förklarade hur han skulle köra. Sen händer saker blixtsnabbt. Han fattar tag i min hand och försöker dra in mig. Och jag ser hans erigerade penis (han masturberar), registrerar det och förstår att något är mycket fel (utan att riktigt förstå). Jag tar spjärn mot bilen, rycker loss min hand ur hans grepp och tumlar bakåt. Han rivstartar bilen och far iväg. Jag står där med klappande hjärta och sväljer och sväljer. – Detta är flera årtionden sen och jag glömmer det inte. Jag minns särskilt min älskade avslutningsklänning, ljusblå med dragkedja med stor ring framöver, och min barnaglädje: på ärende till köpcentrum med lista och pengar av mamma. Min barndom tog slut där. Snart efter det fick jag min första mens och reagerade med att ”banta bort” den. (Anorexi pratades det inte om på den tiden.)

Jag är i 13-årsåldern och går hem efter skolan. Mannen i mintgrön college dyker upp på sin cykel på den långa raka sträckan längs järnvägen där det inte rör sig mycket folk. Han har stannat min kompis tidigare och nu stannar han mig. Jag tror han säger att han vill att jag ska följa med honom, han talar lite konstigt. Jag säger inget, fortsätter bara framåt och önskar att jag tagit cykeln till skolan. Han följer mig en bit och upprepar sina otydliga frågor, men ger sig sen iväg. Jag har hela tiden känslan att han troligen inte kommer att släpa iväg mig nånstans, att det för honom ”räcker” med att retas och skrämmas, men det är i alla tillräckligt för att inse att det finns ett potentiellt hot som jag efter det här bär med mig.

På en av mina första arbetsplatser har vi traditionsenlig städdag. Jag tömmer ett skåp med mappar tillsammans med en äldre manlig kollega. Vi har alltid kommit bra överens och pratar och skrattar som vanligt medan vi jobbar. I något skede är vi ensamma i korridoren med skåp och när jag kliver ner från en stege tar han plötsligt ett rejält tag om min rumpa. Jag dryper av mot mitt rum, stum och chockad. Det var väl ingen katastrof, minns jag att jag tänkte, och skämdes för att jag blev så chockad. Jämfört med alla betydligt värre berättelser jag läst här var det verkligen ingen katastrof, men det räckte för att förstöra den relationen och skapa en känsla av att det inte lönar sig att bli ”för familjär”.

De här hände för 6 år sedan. Jag håller på att skolar om mig från kosmetolog till närvårdare, och jobbar extra på en praktikplats jag hade till den första utbildningen.

Nu finns det en man med i firman som då tidigare bara drevs av en kvinna, dessutom hennes sambo.

Han har bokat en massage av mej. När jag kommer till behandlingsrummet är han i duschen som finns i rummet. Han kommer ut skrattandes att ja jag tycker de e fräschast att vara nyduschad innan massage. Tänker på att alla i personalen sagt att han vill va naken vid massage så tänker int destu mer på det. Han säger att de e hans ljumskar som behöver massage. Jag packar in skrevet med handduk som jag trycker in ordentligt under honom. Nån annan handduk vill han minsann inte ha då han har så varmt. Börjar massagen, han klagar att jag tar i för hårt, tar tag i min hand å visar hur jag skall ta i för att de inte ska ta för ont. Å jag svarar att jag tar i lättare då tills musklerna vant sig men sen tar jag i hårdare. Då börjar handduken resa sig! Å han tar tag i handduken å börjar sakta dra den av sig! Jag tar en ny handduk å täcker paketet på samma sätt. Å fortsätter nu hårdare med massagen för att jag tänkte de blev nog för skönt i misstag. Men igen drar han sakta av dej handuken flinandes. Då blir jag förbannad. Täcker en 3e gång om paketet å säger åt han på skarpen att jag blev anställd att göra massage extra i studietiden för att jag kan ta i ordentligt å hade han bokat tid hos mig så var han väl medveten om det. Å då sku han minsann få känna efter vad dom anställt å int nå smekas! Jag tog i för allt vad jag kunde å han kved resten av massagen då jag massera hans ljumskar. Å påminde honom noga att de var ett ben till.

Värsta e att jag e inte den enda drabbade å jag blev stoppad till polisanmälning, då detta skedde på liten ort.

Till saken hör att jag varit med om en annan obehaglig upplevelse när jag blev opererad för blindtarmen och i värsta smärtlindringen var en manlig sjuksköterska in i mitt rum och skulle tappa mej på urin med kateter. Minns att de tog ont å jag var flummig. Och 30 min efter gick jag akut kissnödig känsla. Å då var det en kvinnlig sköterska som kom å det visa att min blåsa var överfull. Och jag vet inte vad mannen gjorde?

Nu till poängen hör att den manliga chefen som jag masserat fortsatt att studera, till just sjuksköterska!?!

Min magkänsla å varningsklocka blinkar rött!

Men vad gör man Nu? Å det finns fler utsätta av denna man. Men jag skulle önska att hans studier blir avbrutna….

Jag uppfostrades till att ”hålla på mig”, eftersom pojkar bara var ”ute efter en sak”, medan min bror nästan fick beröm för sina erövringar. Antingen var man madonna eller hora. En sådan uppfostran leder nog till att man får svårt att bejaka sin sexualitet. Då jag dessutom var tidigt utvecklad och hade/har stora bröst, fick jag ganska ofta blickar och kommentarer av hormonstinna tonårspojkar. Detta ledde följaktligen till skamkänslor; jag tyckte att det var mitt fel att pojkarna ”påverkades” och för att undvika det klädde jag mig helst i vida tröjor. (Här vill jag tillägga att jag p.g.a. dessa erfarenheter numera är så stolt över att mina egna vuxna döttrar vågar vara stolta över sina kroppar och också visa det.)

Då jag gick i högstadiet började pojkarna plötsligt med en ”lek” där de drog med sig en flicka avskilt i korridoren och kände henne på brösten. Jag ser nästan ännu den omtumlade flickan med glasögonen på sned som försynt, nästan skamset, berättade för oss andra vad som pågick. Jag kände både rädsla och ångest, men också raseri, så jag gick till lärarrummet och berättade vad som pågick. TACK till lärarna i högstadiet som insåg allvaret i denna ”lek” och direkt satte stopp för detta beteende!

Sexuell makt är bara en typ av makt. Jag levde i ett äktenskap där jag under mer än tio år bedrogs ekonomiskt. Ett äktenskap som upplevts som jämlikt hade egentligen varit ett långt utnyttjande av mitt förtroende och min ekonomi. Ännu en form av manligt maktutövande!

Efter min skilsmässa levde jag och mina två barn i ett samboförhållande. Då jag insåg att sambon aldrig skulle förstå sig på (mina) barn bestämde jag mig för att flytta bort. Då blev jag tvungen att ligga på en madrass på golvet i min sons rum för att få vara ifred. Sambon hjälpte mig flytta bara om han fick tafsa på mig i gengäld. Då försökte jag sköta flyttningen på egen hand, vilket resulterade i att han låste ut mig. Då jag bad vänner om hjälp med flyttningen blev han våldsam. Flera gånger tryckte han mig mot väggen och tog stryptag på mig. Han tog också tag i mina bröst och tryckte sin hand mellan mina ben med ett överlägset flin. Då ringde jag på polisen, en manlig och kvinnlig kom. Den manliga polisen var professionell och empatisk, medan den KVINNLIGA polisen flera gånger gav uttryck för att jag fick skylla mig själv för att jag provocerat min sambo. Jag fick läkarintyg på misshandel och polisanmälde sambon. Både läkaren och polisen som tog emot rapporten var män, mycket sympatiska och stödjande. I rätten dömdes min sambo, trots att han nekade, för misshandel och sexuellt ofredande. Ingen ifrågasatte min berättelse.

Är ingen skribent och fastän detta är en sak jag skrivit och berättat om några gånger är det svårt att hitta orden, för det finns inga rätta ord att beskriva detta.

Jag var full på min 18e födelsedag, på baren med en kompis som själv också var i så dåligt skick att hen sedan kastades ut. Jag yrade runt i något tag och nästa stund var jag på ett hotel med han som köpt mig dricka (och mixat in något litet). Det som hände minns jag klart och det är det ingen frågan om.

Jag var i chock flera dagar före jag kunde berätta åt någon. Men med hjälp av nära vänner fick jag till slut modet att ta kontakt med både polis och sjukhus.

Det hemskaste med min upplevelse var dock att det inte blev några desto större konsekvenser åt honom (inga bevis enligt polisen) och saken blev obehandlad som gjorde min läkande process så mycket långsammare.

I början av 2000-talet var jag på jobb på ett kulturevenemang, och lade tidigt på kvällen märke till en man som var lite full och som verkade kleta på alla kvinnor han gick förbi. Ingen sade något. Jag bestämde mig då för att ställa till med en scen ifall han tafsar på mig.

Senare på kvällen är jag på väg upp för en trappa för att intervjua (en välkänd författare) och ser att mannen kommer emot mig, och mycket riktigt drar han med handen längs med mitt ben då vi möts i trappan. Jag vänder mig om och skriker ilsket något i stil med att ”du kan väl för fan försöka bete dig som folk fast du är full”. Han ser ledsen och skamsen ut och effekten blir ännu bättre av att jag står två trappsteg ovanför honom.

Efteråt känner jag mig väldigt stolt och tar dessutom åt mig äran för att han efter den här incidenten verkar ha försvunnit från hela tillställningen. Samtidigt är jag mycket medveten om att jag sannolikt inte hade sagt något ifall jag inte hade lagt märke till hans beteende redan tidigare. För om man plötsligt känner en hand på sitt ben vill man ju gärna tro att det är ett misstag, och att ställa till med scener är alltid lite pinsamt.

Är 16 år och oskuld när jag vaknar av att en man våldtar mig.

Jag hade varit på klubb med en kompis, vi gick därifrån med några finlandssvenska män säkert dubbelt vår ålder. I sin svindyra lägenhet bjuder den ena av männen på vodkadrinkar och roliga historier, men vi tröttnar rätt fort. När mannens vän åkt hittar jag och min kompis en säng att lägga oss i. Någon timme senare vaknar jag av att han som bjudit in oss tränger in i mig. Får panik och försöker få honom att sluta, men är både berusad och i chocktillstånd så kommer ingen vart. Tystnar och låter det hända, allt för att få slut på smärtan snabbare.

Händelsen präglade mitt tänkande kring sex en lång tid efteråt, hade svårt att förstå hur ett samlag skulle ske på mina villkor. Talade aldrig om våldtäkten med någon, jag skämdes. Det gör jag inte längre. Denna rörelse ger mig mod, det känns som om jag går med en hel armé bakom ryggen. De senaste veckorna har jag fått höra mina väninnor höja rösten, ryta ifrån. Förlåta sig själva.

Jag tänker på kåta slagord vi hör på gatan, på auktoriteter som tror sig äga rätten till våra kroppar och på manliga vänners skämt om feministfittor och horor. Allt detta gör mig utmattad, jag känner mig ledsen och arg. Mest arg egentligen, vill slå, sparka, attackera, förflytta offrens skam till förövarna. Vända pekpinnar och bestraffningar i rätt riktning. Tack vare alla er mynnar min utmattning ändå ut i hopp just nu, jag ser äntligen lite ljus i tunneln. Nu rämnar det.