Vittnesmål nummer 895

På lågstadiet, jag var 9 år och min manliga lärare som var kring 45 år kommer och kramar mig bakifrån och trycker sin penis mot min rumpa på rasten när jag spelade brännboll med de andra barnen. Ingen förstod var som hände så det var inget mer med det. Men den händelsen har jag varit fundersam över hela livet. Senare när vi pratade om hur vi som barn upplevde honom så har alla kunnat hålla med om att det var något obehagligt med den mannen.

I högstadiet när alla i klassen jämförde alla tjejers rumpor och bröst och allt alla pratade om var ens utseende och blev behandlad därefter.

I högstadiet när de äldre killarna gjorde gruppchattar i KIK där de pratade om mina bröst och ville få mig att säga vad min BH storlek var. Jag bara svarade med skrattande smileysar. Nu först har jag insett hur det inte egentligen var okej.

Alla tågresor någon obehaglig man kommit och suttit sig brevid mig och fösökt övertala mig hem till dem o pratat om obehagliga saker som till slut fått mej att i panik stiga upp o springa iväg till andra ändan av tåget.

Alla rop och visslingar jag fått höra dagligen på gatan. Alla kommentarer om mina bröst av förbigående men som fått mig att koka inombords, fått mig att vara förbannad hela resten av dagen.

Alla men på krogen som inte lämnat mig ifred. En vän som säger att han nog alltid egentligen velat knulla mig.

Då jag vill dansa med mina vänner på dansgolvet får jag alltid en hård kuk upptryckt mot min rumpa och händer som tafsar på mina bröst. Jag går åt sidan och pratar vardagligt med någon. Varje gång slutar diskussionen med att mannen vill ha hem mig till sig.

När vi ska lämna krogen, och hela stället börjar tömmas och vi traskar iväg med våra bekanta, säger män till både mig och mina vänner att de vill knulla mig, ha mig, ta mig hem till sig över natten. Det här säger både bekanta, främlingar, samt sådana vi träffat på krogen under kvällen.

I högstadiet då jag alltid blev placerad att sitta längst fram på religionslektionerna och fick bra betyg för att min lärare tyckte jag var snygg.

Varje kväll jag väntar på bussen eller tåget eller mitt på dagen ensam väntar på en vän på något café kommer någon fram, vill ha mitt nummer, veta vad jag heter, heter på sociala medier, vill veta hur min dag varit, vart jag ska efteråt, säger till mig hur snygg jag är, berättar till mig var han bor, börjar övertala mig hem till honom. Jag säger bestämt nej. Och allt vänds upp och ner och jag är elak som inte vill vara hans vän, han som är så ensam i stan och inte har några vänner.

Har först nu börjar förstå att det finns så mycket man är med om men som man bara inte reagerat på för att man varit så van, för att det varit del av ens vardag, helatiden…