Jag hade varit på krog och hade en rejält blöt efterfest hemma i min etta med några vänner och bekanta. De började droppa av hemåt, men en blev kvar; en man som jag mest kände via de andra men som åtminstone då var lite av en kändis inom min branch. Kanske tio år äldre än mig var han.
Han skulle väl sova i nåt hörn – minns inte vad planen var, om det fanns en. I alla fall ska nämnas att det inte hade varit minsta flirt eller liknande mellan oss; han var inte överhuvudtaget någon som jag skulle vara intresserad av. Dessutom var han gift och jag hade en pojkvän på annan ort.
Jag somnade/slocknade i min säng under täcket. Vaknade i stickmörkret av att den här mannen liksom kröp ovanpå mig. ”Vad gör du?” hojtade jag, och han backade: ”förlåt förlåt”. Sen hörde jag i mörkret hur han klädde på sig i tamburen och försvann ut genom dörren. Så jag fortsatte att sova.
På morgonen hittade jag sen hans gigantiska kalsonger på golvet (han var ganska fyllig). Han hade alltså haft bar underkropp när han kröp på mig. Jag kände mig äcklad och väldigt obehaglig till mods. För vad skulle ha hänt om jag inte hade vaknat?
Jag skrev några dagar senare ett mejl åt nakenkryparen där jag meddelade att jag hade slängt hans kalsonger i roskisen och att jag inte uppskattade hans beteende. Han bad om ursäkt. Jag tror att det var genuint. Han är inte ond utan en helt vanlig typ, och ändå kröp han med bart underliv ovanpå en sovande, för honom halvt främmande kvinna.
Jag råkar ibland på honom i och med att vi nu liksom då arbetar inom samma företag men på skilda orter. I början var det obekvämt, nu är det okej även om vi inte bytt ett ord. Inget hände ju. Och värre saker har män gjort mig.
Jag tänkte ändå en del på den här händelsen efteråt och var så himla tacksam över att jag hade vaknat. För om han hade gjort vad det nu var han skulle göra(?) hade jag garanterat beskyllt mig själv för det: Jag hade ju druckit alldeles för mycket.
Dessutom skulle den finlandssvenska faktorn ha spelat in: Han var kompis till en del av mina kompisar och respekterad inom branchen – jag skulle knappast ha brottsanmält honom av rädsla för vad kolleger skulle tycka om mig som ”ställer till det” för honom. När jag ju faktiskt hade varit väldigt oförsiktig.
Att mörkertalet när det gäller våldtäkter är enormt förstår jag alltså väldigt bra.