Som barn blev jag sexuellt utnyttjad av en man som var en familjebekant. Han var gift och hade själv barn. Allting började medan jag bara var kanske 4-5 år gammal och fortsatte tills jag redan var tonåring. Mannen petade på mig medan jag satt i hans famn, viskade snuskiga saker för mig, sa att det ”vi” gjorde var fult och att det var vår hemlighet som jag aldrig fick avslöja för någon. Utnyttjandet skedde hemma hos oss, på vårt landställe och hemma hos dem. Han tog mig ofta lite avsides, rörde vid mitt kön (ibland så att det gjorde ont) och ville också att jag skulle röra vid honom. Någon gång ville han se på medan jag kissade. Jag skämdes fruktansvärt och kände att allting var fult och fel och att det egentligen var mitt fel att han behandlade mig som han gjorde, men jag vågade inte vägra eller berätta för min mamma. Då andra var närvarande kunde han kramas och gulla och passa på att klämma mig på brösten. Jag var alltid livrädd att min mamma skulle märka något, samtidigt som jag önskade att hon skulle se det och stoppa honom. Jag kunde inte förstå att ingen vuxen i närheten märkte vad han höll på med! Jag var rädd att hon visste, men inte kunde eller vågade ingripa. Det kändes som ett svek.
Som ung vuxen skrev jag ett brev till mannen, där jag berättade hur allting gått till, ifall han inte skulle minnas, och sa att jag inte har någon orsak att skydda honom. Jag hade inte planerat att anmäla honom och hans brott var väl redan preskriberat – men jag ville att han skulle veta hur jag upplevt allting. Jag ville få ett erkännande. Brevet ledde till att han visade det för sin fru och blånekade till mina anklagelser. I stället var det jag som blivit galen. De gick också och berättade allt för mina föräldrar, som jag hade velat lämna utanför. Min pappa ringde till mig och frågade om det jag skrivit var sant. Till all lycka trodde han på mig, och mina föräldrar träffade mannen och hans fru för att försöka reda ut saken. Fortfarande hade mannen nekat och frun menade att hennes man är en speciell karl som vågar visa sina känslor och att han ”ju alltid tyckt så mycket om barn” och att jag säkert misstolkat allting.
Först då min pappa konfronterade mannen i enrum, med detaljer ur min berättelse, medgav han att det jag skrivit var sant. Tack vare min pappas modiga agerande fick jag ett erkännande, men aldrig en ursäkt. Jag tror inte att frun någonsin ville inse att hon var gift med en pedofil. Mannen och hans fru är nu döda, liksom mina föräldrar. Själv har jag tragglat mina traumatiska upplevelser i terapi för många år sedan men fortfarande känns det jobbigt att skriva det här. Jag hade inte tänkt skriva ner min berättelse, bara skriva på uppropet. Nu gör jag det trots allt, ifall jag genom min handling på något sätt kan bidra till att flickor och kvinnor ska slippa bli offer för pedofiler och utnyttjare.