Nu kommer jag att dela med mej något som bara en halv handfull av mina närmaste vänner vet. Varför? För att i samband med #metoo kampanjen har jag förstått att det som hänt mej är inget att skämmas över, inget som jag behöver hemlighålla. Jag kommer ihåg natten som igår, trots att det är över 5 år sen. Det var inte före under de senaste åren som jag har förstått vad jag har blivit utsatt för, och hur stor inverkan det har haft på mitt liv framöver.
Våren efter andra året i gymnasiet, var och firade skolavslutningen med mitt kompisgäng på en hemmafest. Själv drack jag ingenting, ville vara i full form följande dag för mina träningar. Kvällen gick och morgonen började närma sej. Festen var i full gång och jag kände inte för mej att börja ta mej hem ensam utan mina vänner. Festens host beredde madrasser på sovrumsgolvet så att hela gänget kunde sova över. En av killarna på festen lade sej mellan mej och en väninna, började ta på oss, skrattande. Väninnan min, starkare och smartare, bad honom att sluta, och då tog killen tag i mej, guidade mej till ett annat rum på soffan. Förstörd som jag var, mitt i ett utvecklingsskede på väg att acceptera mej själv och min kropp, kände jag mej smickrad och bra om den uppmärksamhet som jag fick. Han var charmig och vi hade haft bra samtal under kvällens lopp.
Efter några kyssar förstod jag vad killen var ute efter. Han började ta på mej och röra mej i ställen där ingen annan hade rört förut. När han började dra av mej mina strumpisar, förstod jag att backa ur och försökte uttrycka mej att det här är inte vad jag vill. Jag fick panik, jag ville ju inte att min första gång skulle gå ut på detta sätt. Jag minns inte allt av kvällen mer, men det jag minns, var att ordet “nej” sparades det inte på.
Men han brydde ju sej inte. “Inte behöver du vara rädd, din kropp är jätte snygg”. Jag skämdes redan över att ha följt med killen och lämnat mina vänner. Jag kunde inte skrika, han var ju vän till mina kompisar och huset var fullt av gäster. Det var ju min egen dumhet att jag inte hade sagt nej från första början. Jag frös till, låg stilla, lät det hända. Jag minns att jag kände just ingenting, väntade bara på att det var över. Nästa morgon gick jag alena till apoteket och köpte dagen efter piller och böt mina blodiga trosor.
Jag var en av dom flickorna som hade länge romantiserat hur min första gång skulle se ut och kännas. Det skulle vara med den rätta, det skulle kännas rätt och det skulle vara något jag kunde minnas med ett leende. Ibland önskar jag att den här ena natten i juni (och tiden som följde efter, depression, otroligt dåligt självförtroende och sex som jag inte kunnat njuta av) kunde bara raderas bort från min historia. Men det kan man ju inte göra. Som tur är vi starka varelser, idag behöver jag inte förtränga minnet mera. Som tur lever vi en tid med allt mindre tabu, vilket gör det enklare för alla att tala upp och berätta om sina erfarenheter.
Tack för er som har tagit initiativet, otroligt viktig grupp och otroligt viktigt samtalsämne. Vi hålls starka!