Det finns så himla, jävla mycket jag kunde berätta men bestämde mig för att begränsa det till en incident ur det finlandssvenska rummet. Här kommer det:
För några år sedan jobbade jag på en liten finlandssvensk advokatbyrå. Den ena ägaren av byrån, min chef, var en närmare 70-årig man med fru och vuxna barn. Jag var 27 då. Tilläggas bör att jag jobbade direkt för honom och assisterade honom i både arbetsrelaterade och privata ärenden.
Chefen berömde dagligen mitt utseende (snygg frisyr, vilken sexig skjorta, snärtig kjol etc), trots att jag upprepade gånger sa att jag önskar att han inte kommenterar mitt utseende. Han uppvaktade mig ofta med blommor och choklad och ville gärna luncha tillsammans på stan. Han brukade också bjuda med mig på vernissager och tillställningar utanför arbetstid. Om jag tackade nej frågade han pånytt tills jag inte längre hittade på svepskäl och gick med på det. Jag hade svårt för att säga nej, han var trots allt trevlig och eftersom vi jobbade så tätt ihop ville jag inte förstöra stämningen mellan oss. Jag kände mig konstant ångestfull och insåg att jag började klä mig annorlunda på jobbet för att undvika hans blickar och äckliga kommentarer.
En fredag då arbetsdagen led mot sitt slut kom han in på mitt arbetsrum med en flaska vin och två glas. Jag kände igen press för att stanna på ett glas trots att min sambo väntade mig hem. Ett glas blev till två och två till tre. Alla andra hade gått hem. Jag märkte att han började bli berusad, och kände att det är dags för mig att gå hem. Då sa han: ”Vet du, du är en väldigt härlig flicka, men det finns ett problem med dig”. När jag frågade vad det problemet är sa han ”Jag drömmer om dig”, medan han slickade sig om läpparna och såg på mig från topp till tå. Jag försökte skoja bort det (än en gång för att inte förstöra stämningen mellan oss) och gick till hallen för att ta på mig rocken. Han kom efter mig, sjönk ner i en soffa och sa allvarligt: ”Kan man få en puss?” Jag sa bara ”Trevligt veckoslut!” och öppnade dörren. Han upprepade sin fråga med en hårdare ton medan jag sprang ut genom dörren, rusade ner för trapporna och till spårvagnshållplatsen med själen full av avsmak och ångest. Jag visste att måndagen skulle komma och samma jävla vardag med denna äckelgubbe skulle fortsätta.
Någon månad senare hittade jag äntligen ett nytt jobb. Med stor rädsla klev jag in på chefens rum och sa upp mig. Som tack för min insats fick jag en ordentlig utskällning. Han sa att han aldrig borde ha anställt mig och att han hoppas att jag blir olycklig på mitt nya jobb. Hans kvinnliga kollega skötte inte saken bättre, hon sjönk ihop bakom sitt bord och bad mig gå ut ur hennes rum. Jag gick hem gråtande den dagen. Under hela den fyra veckor långa uppsägningstiden fick jag minsann känna av att jag svikit dem, i form av extra arbetsuppgifter och utfrysning för hela pengen.
Jag befarar att jag varken var den första eller sista sekreteraren som hamnat ut för honom, men jag hoppas att han någon dag, på något sätt, åker fast för allt skit han gjort.