En nära manlig släkting tafsade på mig i flera år som barn och tonåring. Jag kände alltid äckel och obehag men det dröjde länge innan jag vågade säga något till en vuxen. Den vuxne jag slutligen berättade för försökte konfrontera släktingen, men i övrigt lades locket på. Jag skulle absolut inte berätta för någon annan, och det var viktigt att resten av släkten inte fick reda på något. En polisanmälan var det aldrig tal om. Den enda förändringen i släktingens beteende var att han i fortsättningen ”bara” höll sig till kommentarer om min kropp när ingen var i närheten. Han utnyttjade tillfällen där han kunde blotta sig.
När jag blev äldre slutade han plötsligt men jag fick senare reda på att han fortsatte med de yngre i släkten. Jag vågade själv bara konfrontera honom först i vuxen ålder. Han har dött sedan dess och nu anses det fult att försöka ta upp frågan och försöka diskutera den efter att han är död.
Till alla vuxna som någon gång bevittnar eller får berättat för sig om övergrepp av barn och unga: Handla alltid. Agera. Det ”sociala kaos” (brutna familjeband, förlorade vänner, jobbig stämning) ni befarar är ett mycket mindre pris att betala än att offra drabbade barns och kvinnors tillit, trygghet och säkerhet. Det finns ingen ”frid” att bevara i en släkt eller bekantskapskrets där övergrepp sker, det är en illusion. Det enda man gör är att hålla fast vid en polerad fasad som möjliggör att övergreppen fortsätter och man överger dem som behöver ert stöd och makt att handla som allra mest.