Min första pojkvän. Så vansinnigt svartsjuk. Jag ska helst inte prata med andra män. Jag ska helst inte ens ta på min egen kropp utan att han är närvarande. När vi gör slut är jag ändå förkrossad och han utnyttjar detta genom att dyka upp i tid och otid i min lägenhet för att få en enda sak. Han säger att jag ska vara tacksam för att han brytt sig så mycket. Ibland är han artig, ibland får jag bara meddelanden från honom med ett enda ord: judehora.
Något senare. En annan pojkvän installerar en keylogger på min dator för att kontrollera att jag inte skriver eller läser något olämpligt (läs: kontakt med andra män eller annat som kan tänkas röra sexualitet). Jag reagerar inte ens på det absurda i hans handlingar förrän långt efter att vi gjort slut.
Däremellan: Det är musikfestival. Det är sommar. Jag är sexton. Jag är full. Jag får sällskap hem, efter en fantastisk konsert, av en kille jag inte känner så väl. Vi umgås i samma gäng, inget mer än det. Vi stannar till vid en fotbollsplan för att jag ska vila ut eller något. Jag minns inte detaljerna kring det. Jag minns att vi hånglar och att han plötsligt knäpper upp byxorna. Jag vill inte. Jag vill inte men jag orkar inte säga nej. Jag ligger knäpptyst och försöker få grepp om min egen berusning. Jag tittar åt ett annat håll hela tiden. Han försöker. Min kropp fryser fast och han lyckas inte fullborda något. Jag är tacksam. Så himla tacksam. Jag tar mig därifrån.
Dagen efter är jag helt iskall och förstår inte hur han inte förstod att jag inte sa nej med hela kroppen även om jag inte sade nej rakt ut. Jag sade aldrig ja. Jag är arg och besviken men bestämmer mig för att inte tänka så mycket mer på det. Några dagar efter händelsen möter jag min dåvarande bästa vän i mataffären. Hon skrattar. Säger att de lekte charader utan mig för någon kväll sedan, att killen var där, att han fick i uppdrag att härma mig och för att få folk att förstå vem det handlade om signalerade något i stil med “för tight!” med kroppen. De har skrattat. Han har kränkt min kropp och sedan har de mage att träffas i grupp bakom min rygg och skämta om min kropp som var paralyserad av ovilja. Jag slutar prata med den vännen. Jag slutar prata med ganska många, faktiskt.
Jag tänker aldrig sluta prata igen.