Jag jobbade ensam om kvällarna som städerska på ett företag. Den som sexuellt trakasserade mig var en man i chefsställning. Han var helt sexfixerad. Det hjälpte inte att säga ifrån,vara tyst eller gå undan. Det gjorde honom aggressiv. Han gick och smög i byggnaden, så jag visste inte var och när han dök upp i mörkret.
Det var ett evigt tafsande. Ville kyssa mig. Jag cyklade till jobbet och fick höra ”Du kommer cyklande med brösten hängande på styrstången och gnider sadeln”. Sade även ”Har gubben smort cykeln, har han smort dig också.” Han ville att jag skulle städa klädd i bikini, så han fick titta på mig. Ville se mig sola i nakna bröst. Hotade med att blusknappar skulle knäppas upp innan kvällen. När jag sade att min man haft ledig dag fick jag höra ”Jasså, han har sprungit mellan benen på dig hela dagen.”
Han satt i mörkret på kontoret när jag öppnade dörren. Han ville att jag skulle sätta mig i hans famn och att vi skulle smekas. Jag gick därifrån, men han följde efter mig. Han började smeka mig men var så kåt så han reagerade inte när jag ropa ”STICk IVÄG”. Jag fick handgripligen skuffa honom ifån mig. Jag var så rädd, men visade aldrig min rädsla för honom, för då hade han fått övertaget. En gång när jag kom in i kontoret hade han brett ut en vidrig porrplanch som täckte hela bordet. Den föreställde samlagscener med könsorganen i närbild, en massa bilder. Jag gick ut från kontoret och sade högt för mig själv ”HAN ÄR SJUK”.
Han dök plötsligt upp framför mig, när jag kom med skräptunnor en i var hand. Han sträckte fram sin hand och lyfte mitt bröst med sitt finger. Jag hade inte hört honom komma. Ibland när han åkte hem körde han långsamt så nära väggen han kunde, för att få titta på mig genom fönstren. Obehagligt. Jag blev förnedrad på julfesten, visad porrtidningar, han kissade med öppen dörr, så att jag skulle se honom.Tyckte väl att han var sexig.
All rädsla och förnedring gjorde att jag blev sjukskriven en lång tid. När jag kom tillbaka meddelade jag facket. Fackbossen blinkade åt mig när jag ville berätta om mina problem, så jag insåg att jag inte hade någon chans till hjälp. Jag bad om att få jobba utan rädsla och förnedring, men ingen vågade hjälpa. Jag var en belastning för företaget när jag anmälde trakasserierna. Jag fick sluta mitt jobb och i min hand fick jag ett papper där jag uppmanades av arbetsgivaren till tystnadsplikt. Advokaten och poliskommissarien sade att dom inte har rätt att tysta mig, utan att jag öppet får berätta hur jag har blivit behandlad. Inget är hemligt.