Jag har fundera av och an om skall jag skriva överhuvudtaget. Att vara tyst är lätt, lätt att inte behöva svara på frågor och anklagelser på att egentligen har allt varit mitt fel hela tiden.
jag trodde faktiskt länge att allt var mitt fel. Kanske jag drack för mycket..har klätt mig fel…har betett mig dåligt..men om vi tar det från början, hur mycket kan en 5-åring göra fel då?
Jag gick ju bara med äldre pojken till skogen som bodde i grannskapet. Det skulle bli äventyr sade han. Äventyret slutade tyvärr med att jag ligger i skogen utan trosor när han har sin grej mellan mina läppar och rör mig med fingrar. Jag gråter att jag vill hem. Han blir sur och säger att jag är tråkig och lämnar mig kvar i skogen..ensam. Kommer inte ihåg hur, men på nåt sätt hitta jag hem. Och som 5-åring vågade jag inte berätta åt nån hemma.
Jag är 10 år. Vaknar på natten av jag har nåt mellan benen som inte hör dit. Det var min styvpappas son. Jag beter mej som jag just hade vaknat, går in på toan och gråter lite. På morgon parats det inte ord om händelsen. Och inte jag heller. För tänk om nån får veta.
Jag är 13-14 år. Slocknar på en bänk på skolans avslutning. En kille kommer och bär mej bakom en buske. Ärligt sagt, vet inte så mycket vad som hände men två andra killar märkte att jag fattades från gänget och började söka efter mej. När dom hittade mej, hade killen brallsen nere och jag hade byxorna halvvägs. En av killarna sade till honom att hon nog inte vill det här och tog upp mej och bar tillbaka till de andra. Han satt bredvid mej hela kvällen efter detta. Undrar om jag nånsin tackat honom. Trodde att detta inte skulle bli en så stor grej. Men tyvärr var han brallkillen där hela tiden. Samma fester, samma kvarter..överallt. Jag var ju en “tuff” flicka som verkligen inte skulle bli mobbad för att jag låg slocknad bakom en buske. Jag kan inte visa utåt att jag är rädd att det händer igen. Jag gick resten av högstadie i en annan skola. Ingen förstod egenligen varför jag böt skola. Det är så lustigt att folk TROR sej veta, men sanningen kan vara nåt helt annat.
Jag är 15 år. Min styvpappa är full. Han springer efter mig till ytterdörren. Han får grepp och tar fast i mina bröst och mumlar tillika hur mina bröst känns annorlunda jämfört med mammas. Jag skriker, sparkar och biter men han fortsätter och röra mej över hela kroppen. Men släpper taget till slut och jag springer ut. Detta var det första jag nånsin berättade om högt för någon.
När jag var 18 och sov över efter en fest på soffan. Vaknade jag att det var händer lite här och där. Och igen på grund av skam(?) så lekte jag att jag sov och typ just vakna, och böt sovplats. Och sade absolut inget på morgonen.
Och om det ens skulle sluta DÄR…
Så varför har man aldrig pratat?
Kanske för alla kommentarer:
Hur kan allt hända till en och samma person?
Du måste stråla ut nåt att det händer alltid DIG.
DU ler för mycket till män, vet du att många tar sånt fel.
Du är för GLAD.
Hur kan du vara så glad person fast allt hänt dej?
Och så vidare…