Det var nyår, vi firade hemma hos en kompis. Min pojkväns bästa vän hade precis blivit dumpad av sin flickvän och drack alkohol, som vi alla andra också gjorde, jag med. Vid ett skede då han satt i en fåtölj och min pojkvän satt i ett annat rum drog han mig ner i hans famn då jag smått vinglande gick förbi. Även fast rummet var fullt av människor höll han mig fast mot min vilja samt tafsade och lät mig inte stiga upp, även fast jag klart och tydligt sade att jag inte ville sitta i hans famn. Under samma kväll tvingade han sig även på mina bröst vilket gjorde mig väldigt obekväm och också då yttrade jag mig om saken. Hans sorgliga svar till det var ”jag känner din pojkvän så de e okej”. Vi detta skede hade alltså JAG själv tydligt sagt att jag inte gillade vad han gjorde och bad honom sluta, men tydligen räckte det inte.
Det som gör mig mest upprörd över detta är att när jag senare berättade detta för min pojkvän med gråten i halsen var han på sin väns sida. Han argumenterade med att den bäste vännen varit full och väldigt ledsen över att ha blivit dumpad. ”Han är så emotionell nu så man förstår väl det”. Jag önskade ju inte att han skulle ha attackerat vännen men att han försvarade honom gick alldeles för långt.