Jag var 21 år och satt i en nattbuss hem mot de finlandssvenska studentbostäderna som ligger ca 15 minuter bort från centrum. På bänken bakom mig sitter två finlandssvenska killar i min ålder och talar om livet.
– Om en flickvän ser helt okej ut och är trevlig, så kan man hålla henne i kanske två år, men sen måste man nog byta.
Den andra instämmer om att två år är den maximala livslängden för ett förhållande med en ”duglig” tjej. Jag känner mig äcklad av deras människosyn och vill spy där jag sitter.
Då jag stiger av bussen, stiger också de två finlandssvenska killarna och två andra män av. Vi alla går åt samma håll och de två andra männen som inte tillhör ankdammen tränger sig på mig.
Deras ansikten är fulla av ärr och en går med en krycka i handen, fastän han inte verkar veta hur man använder en sådan. Den ena pratar om hur han vill gifta sig med mig. Jag är skräckslagen och ser som min enda utväg att söka hjälp av de finlandssvenska killarna, som tydligen är mina grannar. Snacka om pest vs. kolera.. Jag springer ikapp dem och förklarar min situation och att jag är rädd för männen som inte lämnar mig ifred. Jag går tillsammans med mina grannar fram tills vi når deras dörr, där de lämnar mig ensam med de ärrade männen, som hållit sig ett tiotal meter bakom oss. Ifall killarna hade gått 50 meter extra hade de kunnat följa mig till min dörr, men någon sådan tjänst erbjöd de mig inte.
Som väntat flåsar de här männen mig i nacken igen då jag ensam skall gå vidare mot min dörr. Det finns inga bostäder på källarvåningen i mitt hus, så jag vågar inte gå in, då jag hört om trapphusvåldtäkter. Jag sneglar på deras ärr och på kryckan och hoppas att jag genom att vara snäll mot dem kan förklara att jag inte är intresserad av äktenskap eller ens lite sex. Vi står en liten evighet vid min dörr och jag vill att de skall gå iväg innan jag stiger in. Fastän de vägrar gå vågar jag till slut låsa upp dörren och gå in och inget händer, men sveket av de där själviska sexistiska killarna som lämnade mig i en sådan situation lever fortfarande med mig.
På vår lilla ort vandrade jag ensam hem från skolan varje dag under lågstadiet. En gång då jag är tio, kanske elva, börjar en äldre man, kanske 50 år gammal, prata med mig. Han är trevlig och snäll, svenskspråkig, frågar om skolan och hurdana hobbyer jag har. Jag pratar glatt på, är ganska ensam av mig så jag tycker om uppmärksamheten, och uppfostrad att vara artig och trevlig. Han vinkar hejdå när jag går hem över vår parkeringsplats, säger vi ses igen.
Jag ser inte mannen på nytt, men inte långt senare får jag höra om något som hände en flicka ett par kvarter bort, hon var ännu yngre än jag. Om hur en man följt efter henne hem, trängt sig in, grannfrun ser allt hända genom postluckan men vågar inte ingripa. Jag minns att jag tyckte hon lät dum som lät det hända.
Det kunde ha varit jag.