Vittnesmål nummer 639

Jag var 14 år, och jag kände mig trygg. Jag var på landet med bara släkten. Kusinerna och småkusinerna, hela gänget. Det är ju med dem man testar nytt. Vi spelade öl-spel, “quarters” i kusinernas hus och jag blev full. Det var okej för jag mådde inte dåligt. Jag somnande i en säng. Sedan vaknar jag, jag är i princip naken och min pappas kusin, han är väl bara fyra-fem år äldre än mig, ligger ovanpå mig. Jag fattar inte först, jag ser mig omkring. I sängen bredvid ligger lillebror till han som nu tränger sig in i mig, och min kusin, de sover. Jag säger inget för jag vill verkligen inte väcka de andra två, herregud om de skulle se detta. Paniken handlar mer om att de skulle se vad som händer. Jag sa aldrig nej, jag låtsades aldrig om vad som hade hänt. Jag skäms.

Nästa morgon gick jag hem till farmor och alla andra. Några dagar hade jag panik, tänk om de såg, de andra. Tänk om jag blev gravid. Men dagarna gick, jag låtsades att det aldrig hänt. Visst hade jag svårt att se på honom. Men jag skulle aldrig berätta, för jag ville inte att någon annan skulle må dåligt. Jag visste ju att alla omkring mig skulle anse att de svikit mig. Hela släkten skulle bli i uppror. Det ville jag inte. Nu är jag äldre, jag ser att både han och hans lillebror har värderingar som jag absolut inte delar. Då såg jag upp till dem. De var världsvana och äldre.

Jag har i mer än 30 år varit neutral och oberörd i hans närvaro. Tyvärr tror jag att en annan släkting eventuellt också råkade ut för något senare. Jag hörde rykten men fick aldrig riktigt veta vad som hänt. För hennes skull kanske jag borde berättat. Ärligt talat så förändrades inget i mitt liv, förutom möjligen min tanke om slemmiga män. Jag vet att jag är starkare än många andra. Jag väljer att vara anonym för deras skull, inte för min egen. Jag vet inte varför jag kände mig manad att berätta i samband med den här kampanjen. Första gången någonsin erkände jag att jag blivit kränkt. Kanske den som läser vet vem jag är, de må vara hänt.