Vittnesmål nummer 640

Jag stod på busshållplatsen och väntade på bussen, 10-11 år gammal. Där i skogsbrynet stod han, blottaren, och vinkade att jag skulle gå till honom. Lyckligtvis kom bussen och jag försökte skaka den obehagliga upplevelsen av mig. Det här var den första händelsen av många. Man glömmer aldrig.

Som tonåring satt jag många gånger i bussen klämd mot väggen med ett lår som pressades mot mitt, ibland en hand på mitt knä. Men jag var alltför väluppfostrad och blyg för att våga protestera. Jag lärde mig att sitta på platsen vid gången och flyttade på mig bara då någon, ofta ilsket, bad om plats.

Glömma låret och handen? Aldrig.

21 år gammal kom jag gående nedför en backe, på väg till bussen. Det var sommar, jag var klädd i t-skjorta och långbyxor. Min blick var riktad mot det håll där bussen skulle komma ifrån. Plötsligt kom en man gående rakt mot mig. Sekunden senare kände jag hans händer om mina bröst och innan jag hann reagera hade han gått vidare. Egentligen borde jag ha blivit smickrad, för på den tiden var jag smal som en sticka, platt som en planka, utan former. Vilka bröst såg han? Jag stod kvar en lång stund och försökte förstå vad som hänt.

Men glömma? Aldrig.

Då jag var 13 år skedde det som formade mig för resten av livet. Då började våldtäkterna – incesten, det var inte min pappa. Gravid 14 år gammal, abort i fjärde månaden på ett privat sjukhus. Självmordsförsök några år senare. Förövarens barn borde få veta hurudan pappa de har. För deras skull tiger jag. Den fysiska smärtan försvann, de psykiska ärren finns alltid där.

Jag glömmer aldrig.