Vittnesmål nummer 621

I ett tidigare förhållande. Han klagar på att jag kommer försenat, så snart jag är mer än fem minuter försenad. Han säger att jag inte är att lita på. Att jag är mer än efterbliven som inte kan hålla redan på saker eller tider. Att jag är för androgyn när jag klär mig i jeans och tröja och att jag är för sexig när jag klär mig i klänning. Han säger att alla hans kompisar vet att jag är en sådan som skulle ”fara med vem som helst”. Han säger att alla kan se att jag är lesbisk.

Han säger ”vad studerar du? Genusstudier är ju inte ett riktigt ämne”. Det övergår under årets gång till smutskastning över allt som har en anknytning till feminism, genus, homosexualitet, mig och mina vänner.

Han säger ”bisexuell? Då är det ju dubbelt så stor chans att du är otrogen”. Han säger ”du är ju en sådan som slickar fitta“. Han säger ”du och dina kompisar hatar män”. Han ger sig inte. Han är säker på sin sak. Efter ett par månader tror jag nästan själv att jag har varit otrogen.

Jag slutar umgås med mina kompisar så som jag har gjort tidigare. Jag gömmer mina böcker innan han kommer till oss.

Han skickar meddelande till mina föräldrar och ursäktar sig, eftersom han trodde att det skulle vara för evigt mellan oss ”men er dotter är ju en sådan som man inte kan lita på”.

Jag gör slut. Gråter och svär. Tar honom tillbaka. Gör slut igen efter att han bevisat att han endast kan tala nedsättande om lesbiska personer och framför allt mina vänner. Han säger att han kanske har smittat mig med en könssjukdom eftersom han varit otrogen flera gånger. Vi bryter kontakten.

Senare, när vi inte längre är tillsammans. Jag kysser en kvinna som vi båda är lite bekanta med. Han får reda på det och anklagar mig för att ha varit otrogen igen. Han anklagar den andra kvinnan för att vara värdelös som har kysst mig. Vi blockerar honom överallt. Han är fortfarande säker på att han har rätt.