1. Vi var ett gäng som var ute på en krog, där jag blev introducerad till en några år äldre kille av en gemensam vän. Det var pirrigt och kändes bra, vi var intresserade av varandra och skulle ses igen, vilket vi också gjorde. Han tjatade på att vi skulle ha sex, men jag ville inte för jag hade inte haft det innan. Tjatet fortsatte och jag drog till med att jag hade mens (fast jag inte hade det då). Han tyckte det var äckligt och ville knappt röra i mig efter det. Jag kände mig smutsig och äcklig.
Han smsade mig gulliga meddelanden varvat med tjat om sex. Jag var intresserad av honom och ville se vart det kunde leda, så jag tänkte att han skulle sluta tjata om jag gick med på det en gång. Vi hade inget förspel, det gjorde ont och jag försökte trycka bort honom så han skulle ta det lugnare. Efter att han var klar vände han ryggen till mig och somnade. Jag grät mig tyst till sömns bredvid honom och undrade vad som riktigt hade hänt. Följande dag tvingade han mig att gå ner på honom. Efteråt grät han och skämdes för att ha hållit fast mig, men bad aldrig om ursäkt, istället var det jag som tröstade honom.
2. Då jag senare träffade min första riktiga pojkvän gick allt till en början bra, han var snäll och omtänksam. Men jag minns speciellt en händelse som gjorde det väldigt svårt för mig att fortsätta vara med honom. Han hade tydligen räknat hur många gånger vi “avslutat”, och eftersom jag hade någon gång mer tyckte han att jag var skyldig honom sex. Han ville ha analsex men jag ville inte, jag hade ont och tyckte det var av fel orsak, vilket jag också sa. Men han drog till med fraser som “du gillade ju det sist”, “hur kan någon inte vilja ha sex?” och fick mig att känna mig självisk som inte kunde göra denhär ena saken för honom. Så jag mumlade okej, för han var ju snäll mot mig annars och jag tyckte om honom. Efteråt sprang jag in på toaletten och grät. Han märkte att något var fel men jag vet inte om han fattade vad det var, jag fattade inte ens själv hur fel det var då. Jag känner mig fortfarande smutsig då jag tänker på denhär händelsen.
3. Ett halvår senare träffar jag mitt nuvarande ex. Vi är kära och jag vågar berätta att jag blivit våldtagen. Han lyssnar och tröstar, men ändå skämtar han om hur han ska straffknulla mig om jag gör något “fel” eller komma och våldta mig då jag står i duschen. Han tar på mig i tid och otid, säger skämtsamt “vadå, får jag inte?” om jag försöker dra mig undan. Blir irriterad om jag inte vill ha sex, men tvingar mig inte. Jag blir rädd för honom pga aggressionsutbrott men han skyller på min HSP-personlighet, att jag överdriver min oro. Han kommenterar mitt kön på ett nedlåtande sätt och då jag blir lessen blir han arg. Jag ber alltid om ursäkt fast det är han som har sårat mig. Då jag berättat om mina tidigare erfarenheter har han sagt “Var det inget mer?”. Han har varit kontrollerande och manipulativ och lurade mig att göra slut, något som jag faktiskt är tacksam för idag. Under de nästan två år vi var tillsammans hände en hel del grejer som jag inte tänkte på då, för han var och är ju feminist och feminister gör inte sånt. Han har deltagit i # metoo och fördömt andra män och i feministiska rum anses han vara klok och upplyst.
Idag kan jag knappt ha sex utan att få panik. Då det har hänt har jag varit med om män som bett mig avsluta det för dem ändå. För det är ju det som räknas, inte alls hur jag mår. Min kropp känns inte som min och mina nej räknas inte. Jag kan inte alls förstå hur en del kan bete sig såhär…