Otaliga gånger har jag fått obehagliga inviter på sommararbetet som våningsskötare på hotell. Män som vill både det ena och det andra. Vissa ställer till med så mycket ”fixa det där, kan du fylla på minibaren” osv. att man är tvungen att vara i rummet i vad som känns som en evighet. Vissa är mycket rakt på sak och berättar väldigt ingående vad de vill. Där står man då i sin arbetsuniform och pepsodentleendet som den tycks medföra och vet inte vad man ska säga. Vinden drar förstås alltid fast dörren bakom en och man försöker greppa handtaget så lugnt som möjligt för att inte visa att man är rädd. Mentolsprayen som man borde ha med sig när man är ensam har man förstås alltid glömt i städkärran. Det har hänt att jag sprungit och gömt mig på en mörk toalett på våningen när jag i misstag öppnade dörren till en sliskig kunds rum (trodde att han var ute). Det var han inte. Sprang och gömde mig i första bästa rum, fick inte fast dörren utan låste toaletten istället. Hörde honom gå där utanför och ropa ”var inte rädd flicka lilla”, satt där i mörkret i säkert en kvart och vågade komma ut först när jag hörde chefen ropa på mig.
Man behöver ju inte ens vara ensam för att vara utsatt, folk kan se rakt på då man blir tafsad och bara glo och gå förbi. Ett exempel var en teaterföreställning i form av rundvandring där jag höll en monolog på en mycket synlig plats och folk stod runt mig mycket nära mig. Efteråt var det en man som kastade sig över mig, grep tag i mina bröst och svamlade något. Jag stod under ett lakan, i roll, och bara frös och visste inte vad jag skulle eller kunde göra. Resten av publiken såg händelsen och gick sedan lugnt vidare (förbi mig) till nästa ställe. Det var ganska uppenbart att detta inte hörde till föreställningen, men reaktionen jag såg var bara ”Jaha. Han var säkert full. Vart ska vi nu?” Liknande har också hänt i bland annat kassakö. I andra teatersammanhang har det nog också hänt ett och annat, män som står bakom scen och kniper unga flickor på rumpan när de springer förbi. Varenda jävla föreställning. Och allt det där andra. En person med någon form av auktoritet över en kommenterar svettfläckar under brösten med en obehaglig glimt i ögat. Oändliga oförskämdheter som ropas åt en på stan. Ingenting allvarligt har hänt mig, men det är något smått hela tiden. Och aldrig får man fram något svar, något motstånd.