Nummer 3, 4 och 8 är sådana jag inte vill gå public med. Svenskfinland är för litet och för utpekande för det.
1. Det är kväll i början av 1990-talet och jag kommer ut från församlingshemmet i en liten byhåla i Österbotten var alla känner alla. Jag tror att jag var kring 10 år gammal, knappast äldre. Utanför en upplyst trappuppgång/entré står en gubbe och kissar. Trodde jag. Tills han vänder sej om i exakt det ögonblick jag går förbi i mörkret. Och stolt visar upp sitt eregerade könsorgan. Länge. Och nöjd. Senare samma kväll förklarar pappa för mej vad en blottare är. Även om han har svårt tro på att de finns i en så liten, trygg och lycklig småstad som vår.
2. Vi hoppar fram till 2000-talet, till semestrar och jobbresor på varmare breddgrader. Det är varmt ute, så pass att det enda sättet att kunna jogga utan att dö av värmeslag är att sticka ut före soluppgången, i shorts och topp. Visslingar och rop hörs ofta. Lokala killar som öppnar bilfönster. Och tar för sej av makten.
3. —
4. —
5. År tvåtusentrettonfjortonnånting. Dessa några år är en enda dimma för mej. Min fästman är riktigt frustrerad över att vårt samliv är så dåligt. Han påstår att alla män tänker på sex varje dag och att testosteronet gör dem kåta nästan hela tiden. Att de måste få ut det på något vis. Jag har fått nog av denna sexparalys och ber att vi tar en timeout sexuellt. Jag behöver trygghet och respekt. Jag behöver paus från det eviga sexgnället. Allting blir som ett enda stort inflammerat sår. Som bara blir äckligare och ondare ju mer vi (han) petar i det. Han säger att han behöver närhet och erbjuder mej en mysig massage. Jag går med på det, men på ett villkor. Jag vill ju absolut rädda relationen. Om det är närhet som krävs och hjälper – fine. Men mitt villkor är att han lovar att det inte leder till sex. För jag orkar inte. Jag vill bara kunna slappna av och vara utan den eviga problemdiskussionen. Jag lyckas också slappna av så pass att jag somnar. Och vaknar sedan av att han har tryckt upp sina fingrar i mitt underliv. Till sitt försvar försöker han påstå att jag har stönat och verkade tycka om massagen. Vad i helvete var det som inte gick fram i diskussionen före om att mitt enda villkor var att han skulle respektera mitt NEJ?!
6. Kanske ett halvår senare. Allt är fortfarande en dimma. Min fästman och jag går i parterapi/familjeterapi. Det är församlingen som erbjuder denna service. En kvinna och en man försöker hjälpa oss. Utbildade personer. Mannen är präst. Och sexolog. Och enligt honom borde jag ha sex med min fästman. Fastän jag inte vill. Det är det vi har kommit överens om, enligt prästen, om vi är ett uttalat par. Då hör det till att ha ett samliv, att gå med på ett samliv. Kvinnan kompar med sin tystnad. Jag har aldrig kännt mej så kränkt i hela mitt liv. Denna man anser faktiskt att min partner har rätt till min kropp mot min vilja och utan mitt samtycke? Jag har länge nu efteråt funderat på att anmäla dessa personer, men i stället beslutat att en dag köpa var sitt MIN KROPP -armband till dem och skicka det med ett brev, mitt brev och min historia.
7. Jag jobbar som flygvärdinna 2016. Passagerare trycker fingrar i lår och rumpa, tar i en på de mest konstiga ställen utan att tänka sej för. Men de värsta är aldrig passagerarna … utan den sliskiga kaptenen. Som alltid ska krama och kladda och kallar oss värdinnor för än det ena än det andra. Alla vet hur han är. Ingen gillar hur han är. Men av någon orsak får han bara fortsätta vara så.
8. —
9. Tillbaka till 2016 ännu och ny sambo som verkar helt underbar. Han talar om feminism, hejar på och stöder kvinnor. Han är fantastisk. Snart doktorand på universitetet. Han är fenomenal. Åtminstone i teorin och utåt. För en dag märker jag tyvärr att han verkligen STIRRAR på korta kjolar, stora urringningar, bröst, rumpor, ben, ja i princip ALLT i alla storlekar som går förbi eller sitter bredvid honom. Även när vi går på city hand i hand. Även när vi äter middag hos hans kollegor. Till och med sina kollegor (kvinnor) objektifierar han med sin blick. I min närvaro. När jag ser det. Och kollegorna märker det. Känner hans blick på sina bröst. Känner sej väldigt obekväma. När jag konfronterar honom om saken för hundrade gången förklarar han att det är en ovana han har. En ovana han ska jobba på. Hans lösning blev att dumpa mej. Eftersom min kritik fick honom att må så dåligt.