Jag åkte till en annan stad i Finland för att hälsa på min kompis som jag efter att vi flyttat ifrån varandra bara träffar ett par gånger i året. Han var en av mina närmaste kompisar. En sån som man inte ser på ett halvt år men när man träffas är det som att inget har hänt. Lika så denna gång. Självfallet måste vi fira att än en gång få träffas och vi gick ut på stan och tog ett par drinkar. Timmar senare, efter en ohyggligt rolig kväll kom vi hem till hans lägenhet, lite mer berusade än vad vi antagligen trodde vi skulle bli en vardagskväll. Blinkade gjorde jag inte ens åt faktumet att vi skulle sova i samma säng, det var ju precis som när jag varit där tidigare gånger. Många gånger har vi skrattat åt faktumet att inget skulle någonsin hända mellan oss. Ändå ligger jag där, och känner hur händer tar sig under min pyamas. Palaryserad. Låtsas sova så slutar han nog. Rulla på mage så räcks han inte. Tänker han faktiskt slicka mig? Händer detta faktiskt. Gång på gång berättar han hur snygg jag är och allt han får till svar är en tyst viljelös kropp. Jag var livrädd, livrädd för jag kommer bli våldtagen. Mer än jag redan blivit. Han steg upp och jag hör ljudet av en kondom öppnas, om det faktiskt var det kommer jag aldrig att få veta för nu springer min lamslagna kropp till toaletten. När jag vågar mig tillbaka till rummet sitter han på sängkanten och gråter.
Ärligt talat vet jag inte vad som är värre – att bli förminskad till den grova nivån att någon annan anser sig ha rätten att ta av dig vad dom än behagar. Eller att en av ens bästa vänner är kapabel att göra just detta.
Enda jag är ”glad” över är att jag inte behövde övertyga honom att vad han gjort var fel. För jag var tvungen att övertyga mig själv, polisanmäla min vän fast alla sinnen strejkade och kroppen fysiskt sa emot. För att sen mötas av en käftsmäll till fråga ”är du säker på att du vill bli förhörd eller var det bara en fylle-grej?” på polisstation. Vi måste övertyga samhället att det onekligen, oförsvarligen och helt sinnessjukt självklart är fel.