Dag: 28 oktober 2018

Har aldrig blivit varken misshandlad eller våldtagen. Har stött på det tyvärr vanliga köret av tafsanden från och med tidiga tonår. Och de vanliga kommentaren på hur kroppen ser ut. Jag har små bröst så då var det ju okej att bli kallad planka. Jag var ingen ”snäll” flicka utan jag tog i system att slå dem som tafsade. En örfil helt enkelt som tack för det oönskade.

Överhuvudtaget allt om kroppen som aldrig verkade vara bra nog. Än var jag för tjock eller så var jag för mager. Ett skelett…(Det har jag aldrig varit)

Och hora har jag blivit kallad i tid och otid, särskilt under högstadietiden när jag ännu var oskuld.

Senare i en större stad:

En hyresvärd, en vanlig vänlig finlandssvenske ”herreman”, ville komma och titta på en ny madrass som jag hade köpt till lägenheten jag hyrde av honom. Jag hade fått dra av inköpet så han ville komma och kolla upp saken. Det redan kändes konstigt. När han sen dök upp med en bukett röda rosor i den lilla lägenheten, tog jag min jacka och gick. -Där är madrassen, sa jag.

Och alla blottare vilkas kön jag tvingats se. Jag kan icke räkna dem alla… En del nöjde sig inte med att visa kuken utan började springa efter när jag vände mig bort.

På jobbet, inga grova övertramp, bara det där lilla missnöjet hos vanligtvis manliga kolleger för att jag får igenom något projekt som hen/han inte får och utgångsläget är att jag fått igenom det med kvinnlig charm. Inte på grund av kompetens eller en bra idé.

Hemma, levde under alldeles för många år med en man som vill ha sex hela tiden. Till en början var jag kanske smickrad av det men sen blev det bara väldigt väldigt jobbigt.

Att inte få vara i fred i sitt eget hem. Att inte kunna gå avklädd, inte vara glad, inte gymnastisera. Allt kunde tolkas som sexigt och utlösa sexuella inviter och rent fysiskt juckande mot kroppen. Och av ett nej, blev han arg och kränkt, för sex hörde enligt honom till parförhållandets lim…

Det tog mig länge att komma bort. För länge.

Så sent som i somras på en bar. Står vid bardisken och bläddrar i en kvällstidningen medan jag väntar på att få beställa. Det visar sig att tidningen jag bläddrat i tillhör en äldre herre. Jag säger oj, hoppsan, förlåt och ger tillbaka tidningen. Herren säger; jag kunde nog ta med dig i stället till mitt bord men ditt sällskap ser så stark ut så jag vågar nog inte.(Jag står bredvid en man vid bardisken)

Jag tänker på olika saker som hänt men mycket också på allt jag gjort, gör, vänner gjort och gör för att skydda, förekomma, undkomma, avleda, påvisa, påpeka, avvisa…. tafsande, påträngande, osakliga, opassande, underförstådda, klantiga, tölpiga, gubbsjuka, kåta, stirrande, kommenterande, okänsliga pojkar, pojkspolingar, ynglingar, studerande, milipojkar, pojkvänner, bröder, kompisar, pappor, tränare, ledare, tutorer, professorer, lärare, dejter, ex, främlingar, ordföranden, medlemmar, medresenärer, kommentarer på nätet. Absurda situationer och vardagssituationer då jag ställt mig emellan, försvarat, haft telefonnummer färdiginknappat, talat i telefon på natten, hållit utkik, hållit hand, valt annan väg. Valt andra kläder eller en annan bild, undvikit situationer, avvägt risker, tytt mig till andra kvinnor. Hållit ett extra öga på situationer i ögonvrån. Fått och skickat allt är okej- meddelanden. Antingen jag själv, syskon, vänner, andra kvinnor, yngre flickor, som behövt hjälp mot oönskat sexuellt beteende i handlingar eller ord, ibland potentiellt hotfulla sexuella situationer. Det är nästan dagligen, eller fler gånger om dagen, som jag eller vi anpassar beteende efter hur vi vill uppfattas eller vad vi vill undvika, eller eftersträvar, i vardagen, som kan uppfattas fel. Väldigt lite är neutralt.

– En midsommar! Minns inte mer så mycket annat än att jag skulle ha sex med en kille i en buss (som han hade med sig). Han var för stor för mig så det gjorde bara ont. Istället kom han på min mage. Efteråt kallades jag för maga-(namn) och man skrattade ironiskt efteråt!

– Jag var förtjust i en kille som var min vän. Han ville ofta att jag skulle göra dittan & dattan med honom. Men mig ville han inte röra. Jag minns inte om jag gjorde någonting för honom. Men den där känslan att jag var så kär och då tyckte att det inte var något problem äcklar mig. Och jag skäms idag något fruktansvärt då jag tänker på det. Så förnedrande!

– Jag blir så förbannad då man är ute på krogen (händer dock sällan nu att jag går ut). Då man står på dansgolvet och njuter och låter kroppen släppa loss och dansa. Det är alltid någon som försöker fånga ens uppmärksamhet. Och det räcker inte länge så har man ett slusk fast i en. Man byter plats och fortsätter dansa men de kommer alltid efter. Så nära att man inte kan röra sig. Ibland har de slutat då man skakat på huvudet och visat fingret men ibland har jag hamnat knuffa bort med all kraft för att visa var skåpet skall stå.

– Visslande efter en, kommentarer då man går förbi, sliskiga ögon som skriker efter sex t.o.m på loppis har jag fått uppleva detta. Så jobbigt och så nolot. Känner mig så obekväm.

Jag är absolut INGEN rasist men tyvärr har mina upplevelser oftast handlat om utländska män som sexuellt ofredat mig. Kvinnosynen är så rutten för dem! Finska karar kan vara precis lika asiga!!

Då jag jobbade i karaokebarer var det en äldre manlig kund som hela tiden kom till disken och bad mitt nummer etc. Jag sade till honom att han är en kund och jag på jobb, bad honom typ hålla det proffsigt. Sen när han skulle sjunga och hade mikrofon och jag gick förbi honom för att gå städa bord sade han högt i mikrofonen ”tollasen naisen kun sais.” Obehagligt och offentligt.

Till alla äckel som tagit på min rumpa på dansgolvet. Till alla kvinnor som tror att det är okej att ta på en stor byst bara för att de är kvinnor. Till de killar som inte tagit nej för ett nej utan istället tjatat/gnällt för att få ligga som om det var ett diskussionsämne eller en debattfråga. Till killen som försökte göra sexet till en porrfilm. Till mina föräldrars bekanta som tyckte det var okej att ta på en 14-årig tjejs rumpa bara för att gränsen mellan flicka och kvinna inte är definierad. Till lågstadieläraren som viskade till mig ”jag kommer att sakna dig” efter skolavslutningen.

Till alla er som inte respekterar gränser. Ni ska skämmas.

Plötsligt minns jag blottaren som stod vid buskaget på skolvägen.

Hur han med ett osäkert leende visade fram sitt röda lilla mjuka könsorgan för oss som inte ont anande var på väg hem. Obehagligt, äckligt. Tänker på att en tioåring instinktivt vet att det där inte är okej.

Minns inte om vi ens berättade det för någon men att jag kände obehag den vintern varje gång jag skulle passera busken o inte visste om han skulle stå där.

Och att jag lärde mig att vara på min vakt.

Vilken tråkig introduktion till sexualitet.

Den äldre kanslichefen på en välkänd finlandssvensk förening som förvaltar och delar ut pengar i Svenskfinland. Han var känd för sitt stora ”kvinnointresse” – gift förstås – och fick av någon anledning ögonen på mig på något evenemang. Där försökte han få med mig till sitt hotellrum utan resultat men fortsatte efteråt att bombardera mig med mail och sms och ville bjuda på middagar och det ena och det andra. Jag svarade alltid artigt men bestämt nej tack.

Då bytte han plötsligt taktik och då vi stötte på varandra i organisationssammanhang insinuerade han liksom att vi hade något på gång. Väldigt subtilt men med att vända sig om och titta på mig i salen när någon talare nämnde kärlek typ, eller att dyka på mig i kön till buffén och kramas och viska saker i örat (som jag inte hörde för jag har aldrig hört viskningar). Liksom som att visa att vi hade något intimt på gång. Detta gjorde han helt öppet och det pågick flera år. Jag var inte ung heller, närmare 40 än 30 skulle jag säga. Jag var väl inte så orolig för mitt rykte eller nåt sånt men det var ändå obehagligt och svårt att bemöta. Jag började helt enkelt hålla mig undan och hålla utkik efter honom så jag kunde smita iväg.

Eller stalkarna! Till exempel den unge man som i månader förföljde mig med bil när jag skulle till och från skolan första året jag studerade i en lite större stad i mitten på 80-talet. Han visste var jag bodde och när skolan slutade tydligen, körde sakta bredvid mig och skrek äckliga saker. Ignorerade jag honom blev det värre, svarade jag på finska blev det värre, svarade jag på svenska blev han helgalen. Han brydde sig inte i om någon annan var med. Jag pratade med lärare på skolan som sa att de visste vem det var och att flera tjejer var utsatta för honom ”men han gör inget annat så du behöver inte vara rädd”. Hur kunde de veta det? Alla sa att det är ingen idé att polisanmäla, de kan inte göra något bara för att han skriker saker och kör bredvid, han måste våldta eller misshandla innan de kan ingripa. INGEN enda som gick och hörde detta ingrep. Själv skämdes jag på något konstigt sätt för att han hade valt ut mig till offer. En dag var han plötsligt bara borta och jag såg honom aldrig mer.

Fysiska kränkningar jag har upplevt färre av (förutom det vanliga då, tafs på fester, krogar, i skolan, etc), men verbala trakasserier desto mer. Här är jag medveten om att jag ursäktar, men: det ingår lite när man som kvinna jobbar som journalist. Och för mig började det redan tidigt, då jag var praoelev på en radiokanal när jag var 14. Det var skitkul! Jag hängde alltid där betydligt längre än de 6 timmar som var max när man var prao, av egen fri vilja. Jag fick delta i sändningar varje dag. Satt med alla tre sändningstimmar, trivdes, fick höra att jag var bra på det. Det var stort, för jag är ganska introvert och osäker, tvivlar ofta på mig själv. Men detta gav mig liksom en boost – äntligen något som jag var bra på. Efter den första veckan av två fick jag ett privat meddelande på det på den tiden största finlandssvenska nätforumet. ”Du vill inte veta vad jag gör när jag hör din röst på radio”, inledde mannen bakom anonymt användarnamn sitt meddelande med. Nej, det ville jag inte men jag fick en grundlig redovisning ändå. De exakta formuleringarna har jag glömt, och går nog inte att återskapa heller för dels är forumet numera begravt men jag raderade också meddelandet omedelbart utan att besvara det. Jag tror säkert att det hade tagits på allvar om jag berättat det för någon chef eller redaktör som handledde mig, men jag tänkte att jag kanske inte skulle få medverka i sändningarna mera om jag gjorde det. Så jag lät bli. För det var ju trots allt så kul.

Jag fick senare jobb på samma radiokanal som programledare. Jag sände under en period ensam sena fredags- och lördagskvällar program som byggde mycket på lyssnarinteraktion, och var van vid att folk som ringde in och smsade var berusade. Oftast var det harmlöst, ganska ofta fick jag kommentarer om min ”sexiga röst”, eller om min kropp – eftersom jag ju syntes i en webbkamera. En kommentar har etsat sig fast som oerhört obehaglig. Den var inte sexuell till sin natur, men nog både väldigt sårande och hotfull. ”Du är så ful att man borde dränka dig i olja och tutta på”. Samma person höll på så under hela sändningen, en evighetslång negativ recension av min kropp och hur ingen någonsin kunde vilja ha mig, och hur man på bästa vis borde göra sig av med denna motbjudande kropp. Meddelandena skickades inte per sms, utan i en anonym chat, som jag valde att lämna efter ett tag i samband med att jag stängde av webbkameran, trots att det väldigt mycket betonades att det var en del av uppdraget att ha webbkameran igång. Fick under kvällens gång flera sms av lyssnare som var kvar i chatten som ville berätta för mig vad som sades och att andra sade emot. Det var jag ändå glad för. Personen skulle säkert ha gått att spåra, men jag anmälde inte. Det slog mig faktiskt aldrig att jag borde ha gjort det heller, jag betraktade det som en del av jobbet. Det var först någon månad senare, då jag berättade om hela händelsen vid en lunch som en kollega sade att det borde anmälas till bolagets säkerhetsavdelning. I det skedet var det nog för sent. Personen som skrev hörde inte av sig mer efter den kvällen, så vitt jag vet. Jag var aldrig mer inloggad i chatten och webbkameran fick förbli avstängd under mina sändningar tills jag slutade jobba där.

En gång i gymnasiet var jag och ett gäng kompisar bjudna till en fest hemma hos en väns släkting. Om vi var 16 eller 17 minns jag inte, men definitivt minderåriga. Släktingen bjöd på alkohol. Enligt min vän var han en ganska farlig person: han hade ett brett kriminellt kontaktnät samt kontakter hos polisen. Jag upplevde hela situationen, stället och mannen som oerhört obehagliga. Efter den festen hade släktingen på något sätt fått tag på mitt telefonnummer för sms:en började trilla in. I dem beskrev han hur han förälskat sig i mig vid första ögonkast, hur oerhört snygg jag var, mogen för min ålder, sexig och hur han bara ville vara med mig. Han bönade och bad om att jag skulle ge honom en chans. I många, många, många och långa sms. Han var betydligt äldre än mig, äldre än mina föräldrar. Och jag var, baserat på det som min vän berättat om honom, rädd. Rädd för att han skulle göra mig illa om jag sade nej, rädd för att bli indragen i något farligt om jag sade ja. Eftersom han ändå inte var hotfull i sina meddelanden valde jag att inte besvara dem alls. Efter ett tag slutade smsen att komma.

Det är en söndag i september, jag är i 20-års åldern, har hoppat in och jobbat extra. Dagen är slut. Jag står i personalrummet och har bytt om när den 60-åriga chefen kommer för att tacka och säga hej då. Vi kramas, jag är en sån som alltid har kramen nära, men den här gången hårdnar taget. Han släpper mig inte utan trycker sig hårt mot mig, börjar kyssa mig och försöker föra sin tunga in mellan mina hårt slutna läppar. Jag är vettskrämd och chockad men lyckas skjuta honom ifrån mig. Tar mina saker och rusar ut med en känsla av äckel, skam och rädsla. Det blev min sista dag på den platsen men känslan av förnedring stannade kvar. 

Första gången jag känner samma förnedring är jag 11 år, vi är hemma hos bekanta. Jag och den ett år äldre sonen leker på hans rum. Minns att det hela tiden kändes olustigt. Mitt i leken drar han upp mig från golvet och skuffar mig våldsamt mot sängen där han trycker ner mig, slänger sig på mig och håller mig fast i ett hårt grepp, tar på mig och försöker kyssa mig. Jag gör kraftigt motstånd och lyckas brotta mig loss och rusa ner till de andra. Blåmärkena på mina armar bleknade men inuti mig hade något brustit och såret kom att bli en hårt ärr fyllt av förnedring, avsky, skam och ångest.

De som gör oss illa har så många ansikten. Blottaren i parken. Tafsarna. Äldre kollegan som välkomnar en till det nya jobbet med frasen; Jag är sen pappa, hon där (den några år äldre kollegan) är mamma och du barnet. Kunderna på servicestationen där jag sommarjobbade som tyckte det var helt ok att diskutera min kropp, jämföra mina bröst med hon som jobbat där före mig och slänga kommentarer som att vore du min dotter skulle jag hålla dig inlåst för jag vet nog hur vidriga män är mot vackra flickor som du.

Den obehagligaste upplevelsen utspelade sig en helt vanlig dag under studietiden när jag var på väg hem och en man började cykla efter mig och kalla mig för hora. Ropa saker som jag vet nog vad du är för nån och vad du håller på med och hota med den ena saken värre än den andra vad han skulle göra med mig. Jag har aldrig i mitt liv varit så rädd, mitt bland massa människor som bara såg och vände bort blicken, ryckte på axlarna och gick vidare. Min enda tanke var att jag får inte visa var jag bor så jag gick mot torget där det pågick kickoff för det lokala ishockeylaget. Där bland folkmassorna lyckades jag gömma mig och först när jag sett att han gett upp i letandet och cyklade iväg rusade jag hem i full panik.

Känsla av maktlöshet, förnedring, äckel och skam som blir till varbölder.

Jag var 12-13 år då jag var påväg hem gående från en vän en mörk höst kväll. Jag hade två vägar att välja mellan, en lite längre väg med gatubelysning eller den kortare mörka skogs vägen. Lat som jag är valde jag den kortare skogsvägen. När jag hade gått en bit minns jag att jag såg en man med läderrock inne i skogen och han tittade på mig. Plötsligt drog han in mej bland träden och kastade mej omkull. Sedan blev allt svart för en stund. minns att jag låg bland fuktiga höst löv med byxorna ner dragna och någon snuskig gammal man i 50-årsåldern som flåsade mej i nacken och rörde mig med sina äckliga kalla händer överallt på min kropp. På något otroligt sätt, kanske adrenalin blandat med ilska, rev jag mej loss från hans grepp och lyckades springa hem! JAG skämdes av vad som hade hänt. JAG kände mej smutsig och äcklig! Jag berättade inte för någon vad som hade hänt det var ju MITT fel… 

Jag förträngde hela händelsen i flera år.

Han försökte våldta en oskyldig flicka men misslyckades den kvällen. Jag den oskyldiga flickan fick lida flera år pga det han försökte göra!

Skäms för helvete gubbjävel! Jag hoppas karma har fixat sitt med dig!