1. Jag är 6 år, två pojkar, gissningsvis i 8-9 årsåldern, lurar in mig och min kompis i skogen. De vill visa oss en död fågel säger de och vi följer med. Där tvingar de oss att röra deras kön. Jag vill inte och är rädd för vad de ska göra om vi säger nej, jag börjar gråta men gör som jag blir tillsagd. Kommer tydligt ihåg känslan av skam efteråt.
2. Det är sensommar och på hösten ska jag fylla 13. Jag är på väg för att möta någon på stan, kommer inte ihåg vem, men äcklet 40+ som ställer sig framför mig på gatan och hindrar mig från att gå vidare kommer jag ihåg. Han gör pussljud med munnen och synar mig uppifrån och ner och fäller nån äcklig kommentar om min korta blus. Jag ler, som man gör när man inte vågar annat. Till slut släpper han förbi mig och avslutar med att vissla efter mig. Det här kanske bara pågår några sekunder, men det är helt tillräckligt för att jag ska uppfatta vad det är han vill. Tyvärr är min självkänsla så låg när jag är 12 att jag, trots min rädsla, någonstans känner mig lite smickrad för att någon kan tycka att jag är snygg. Det är långt senare som jag inser hur den här och alla liknande händelser format min uppfattning om mig själv som kvinna.
3. Jag blir ihop med en kille som är några år äldre än mig. Jag är 15 och jätte kär. I början har vi sex ofta. Efter ett tag börjar jag med p-piller och tappar all sexlust. Vi har sex alltmer sällan och jag försöker förklara hur det känns, att jag inte kan. Han börjar tjata till sig sex, och jag går med på det för att slippa känna mig otillräcklig. Han hotar ibland med att han kommer att ligga med andra om jag inte gör det. Jag mår så illa då jag ligger med honom och en gång kräks jag på toaletten efteråt. Det här pågår i två år och sätter djupa spår. Det är först 10 år senare som min upplevelse av sex börjar normaliseras.
4. Jag blir våldtagen två gånger under loppet av en månad då jag är 19 år. Första gången säger jag nej. Jag har följt med en man till hans hotell, och jag har väl tänkt att vi kommer att ligga, men ångrar mig då vi är på rummet. Han tvingar sig ändå in i mig, och det är över på en minut. Andra gången är jag full (eller har jag blivit drogad?) så pass att jag inte kan röra mig, än mindre protestera. Jag kommer inte ihåg hur jag hamnat i den här mannens säng, men jag kan inte ha promenerat dit på mina ben eftersom jag är halvt medvetslös. Han gör sin grej, jag somnar och vaknar nästa morgon och smyger ut ur lägenheten. Det sjuka är att jag inte inser att jag blivit våldtagen förrän flera år senare, då en väninna berättar om en liknande upplevelse. Anledningen till min försenade insikt är att jag varit så van vid att män gör så, att de bara får ta för sig av det de anser sig ha rätt till.
Som tur har min självkänsla blivit så mycket bättre med åren. Trots det, så blir jag ännu ställd då någon fäller en sexistisk kommentar eller ger mig en ”komplimang”. Jag hör mig själv säga ”tack” alltför ofta i situationer då jag hellre kunde säga ”nej” eller ”fuck off”.