Jag är 15. Det är 9:ans avslutningsfest. Jag byter bort en 6-pack med Lonkero mot en flaska vin och en flaska skumppa. Årets deal tänker jag. Efter ett tag dyker en kille som jag haft en liten flört med upp på festen. Vi har flörtat, kyssts nån gång och jag har varit ”svårfångad”. Han dricker inte men manar mig att dricka mer. Dricka snabbare. Sen är allt svart. Jag har ett luddigt minne av att vara ute i en skogsdunge en bit från huset med honom. Jag har legat på marken. Minns knappt varför. Jag ramlar när jag reser mig. På nåt sätt går vi tillbaka mot huset. Sedan är allt svart igen. Jag får senare höra att han och jag tydligen länge varit inne på toaletten. Jag minns ingenting. Jag vaknar upp i bastun med min bästa kompis och kaskadspyr. Vi tar oss hem till henne och jag fattar knappt vad som hänt. Följande dag messar jag honom och frågar om vi hade sex. Det hade vi, skriver han. Jag frågar om han använt kondom. Nej. När jag senare ber honom betala hälften för ett dagen efter piller vägrar han och vi bråkar. Vår gemensamma tjejkompis tar hans sida, hon tycker synd om honom för tänk vad folk kommer tycka om honom om det här kommer ut.
Jag är 16 år och på ett musikläger där jag inte känner någon. Första dagen hänger jag med en kille som inte heller är bekant med någon. Av någon anledning är vi i hans lägenhet på internatet där vi alla bor. Jag äter en skink och ananas mini-pizza som jag köpt tidigare från S-Marketen. Vi skämtar och pratar. Plötsligt kör han ner tungan i halsen på mig och kysser mig. Jag fattar ingenting. ”Du smakar skinkpizza” skämtar han. Jag svarar inget, skrattar lite och vill därifrån så fort det går. Senare fick jag höra av min första pojkvän som jag träffade på precis det musiklägret att jag inte ska vara så flörtig för att undvika att sånt händer.
Jag är 20 år gammal. Jag dejtar en kille och är så jävla kär. Vi är hos vår gemensamma killkompis. Vi dricker och har kul. Killarna rullar en joint men jag tackar nej. Vi går ut på balkongen. Jag och killen jag dejtar myser lite och jag sitter i hans knä. Vår kompis sitter brevid. Plötsligt tar han tag i mina höfter, reser på mig och vänder på mig så jag står med ryggen mot dom. Han säger till vår kompis ”Men om du kollar här på hennes röv. Visst hade den sett mycket bättre ut i ett par märkesjeans?” Vår kompis mumlar ett obekvämt ”Kanske, jag vet inte”. Jag stod bara och stirrade ut i sommarnatten.
Det tog mig säkert minst ett år att inse hur extremt objektifierad jag blivit av killen jag var så kär i den där sommarnatten. Jag kom knappt ihåg övergreppet från musiklägret förrän jag satt på spårvagnen i Göteborg 7 år senare. Och det tog mig 8 år att erkänna att jag blev våldtagen när jag var 15.
Alla är sköna, finlandssvenska killar. Två av dom tog studenten med toppbetyg, är strax klara med sina högskolestudier och kommer säkert hamna i maktpositioner senare i livet. Jag tror inte någon av dom är onda. Jag tror inte de ville skada mig. Men jag är så förbannat trött på att behöva förstå dom, att förstå att dom inte menade något, att ta det som en komplimang, att tänka på vad andra ska tycka om dom. Stackars, sköna grabbar. Att man inte vet bättre är en orsak, men aldrig en ursäkt.
Dom tog mig. Jag kom inte undan. Men jag är inte rädd mer för vi kommer aldrig mer tystna. Och dom kommer aldrig mer komma undan.