Då får det här vara ett vittnesmål om hur jävla vardagligt det är med trakasserier och sexualiserande kommentarer, heeeela tiden och ööööverallt. Förutom alla gånger män passerat mig närgånget, enträget försökt bjuda mig på drinkar trots att jag lika enträget tackat nej (och till sist skrikit NEJJAGÄRINTEINTRESSERAD i fejset på dem), försökt slå sig i sällskap med mig och min vän jag varit ute på tumis med, stigit av bussar och spårvagnar när manliga passagerare blivit obehagliga, när nån kallat mig för hora, torrfitta, häxa, är det här några ögonblicksbilder ur mitt liv.
Vi är cirka 18, på nån av otaliga countdown-fester inför penkkisen. En kille försöker ragga på min vän, som inte alls är intresserad. Han lämnar henne inte ifred. Jag går fram för att be honom dra åt helvete. Han blir förbannad, kallar oss för hora och skuffar till mig. Jag blir så paff så jag häller ut min öl över honom. Någonstansifrån dyker en ordningsvakt upp och han blir utslängd. Det är första gången jag försvarar mig själv eller någon med våld, är mycket upprörd.
Mitt första riktiga jobb är försäljare i en järnvaruhandel. Mina kolleger är unga killar – de behandlar mig jämlikt och med respekt. Det är kunderna som inte fixar min närvaro. En medelålders gubbe stövlar in genom dörren och hojtar på personal. Jag går fram till honom och undrar hur jag kan stå till tjänst, han synar mig nerifrån och upp, flinar snett och säger, nä, den riktiga personalen. En annan gång står en annan gubbe tätt bakom mig när jag lyfter tunga målarfärgsburkar in i blandaren. Jag tittar stint åt ett annat håll med ryggen vänd mot honom, hans vindtygsjacka (eller är det byxorna?) för ett hasande ljud. Tsch tsch tsch.
Åker buss. En man som sitter bakom mig böjer sig fram och börjar smeka mitt hår. Jag vänder mig argt om och slår honom på fingrarna. Han flinar och stiger av på nästa hållplats. Det känns inte längre lika främmande, det här med att slå till folk som trakasserar. Men det skaver inombords.
Studerar, går en kurs i radionyhetsjournalistik, jag och en tjejkompis har ansvar för sportnyheterna för en av radiosändningarna vi ska ha följande dag. Det ska vara en viktig match den kvällen, hockey eller fotboll, minns inte vilket, men jag och kompisen tycker det är en bra idé att spela in lite stämningar och kommentarer från en sportkrog att ha som effekter för telegrammet. Det är fullpackat (med män, förstås) och vi finner två lediga barstolar alldeles i närheten av herrtoaletten. En gubbe ställer sig intill toalettdörren och stirrar på oss. Vid något skede behöver jag gå på toa och måste gå förbi honom. Han stannar mig. Han börjar stånka och stöna och hålla sig för ryggen. Han undrar om jag kan hjälpa honom. Jag frågar snällt vad som står på. Han svarar att han är så tung framtill på grund av sin vansinnigt stora stock, att jag borde hjälpa honom att avlasta sig. Jag skuffar undan honom och går in på toan. Han fortsätter stirra på oss tills vi lämnar krogen. Jag och min kompis skrattar så vi kiknar åt honom, men jag känner mig extremt obehaglig till mods.
Början av 2000-talet. Jag är ung och framför allt grön journalist. Jag är otroligt osäker men vill så gärna, är mån om att göra ett jättebra jobb och sitter ofta över för att fila på inslag, med mera. En manlig kollega beter sig så oberäkneligt att jag inte vet hur jag ska bära mig åt för att slippa hans nycker. Det är liksom enklare att vara följsam och skratta bort hans uppförande än att säga ifrån, för hamnar man i onåd når hans minst sagt oförutsägbara beteende nya höjder. Han tjatar om att jag ska komma på öl med honom, jag kommer med ursäkter för att slippa. Han skräms och kittlas när jag kommer gående i korridoren eller bara sitter på min plats och jobbar. Han imiterar mitt sätt att prata, andra kvinnliga kollegers sätt att prata. Hans beteende är så normaliserat att alla är fullständigt handlingsförlamade gällande honom. Jag var ofta skitnervös för att gå till jobbet. Har senare hört honom säga sig ångra sitt beteende, att han mått dåligt just då. Det gjorde mig inte mindre förbannad, om vi säger så.